Bäst i Sverige! Dolphins fyra raka finalsegrar innebar klubbens sjätte SM-guld.
Han tog Norrköping Dolphins till ett överraskande SM-guld, blev framröstad till Årets coach och hade chansen att ta den blomstrande tränarkarriären vidare – men nobbade.
Mikko Riipinen, 34, står inför sitt tredje år som huvudansvarig och till skillnad från sina två tidigare säsonger är han favorit, guldtippad och står längst fram i laget som alla vill besegra.
Sporten har tagit pulsen på Riipinen inför fredagens ligapremiär hemma mot Fryshuset.
Du skulle aldrig kliva ut till match orakad eller okammad?
– Stämmer bra. Dels för min egen skull för att hålla en sorts standard mot mig själv och visa hur viktigt det är. Jag skulle inte gå på bröllop okammad heller. Det är x antal bröllop för mig varje år. Det här är ett bröllop för mig. Man gör sig redo för fest, man vill vara skarp och om jag ska på något sätt prestera någonstans så ska man komma dit så som man vill bli uppfattad – och det är ju skarp. Det är en signal till spelare, publik och styrelse. De som har anställt mig. Jag försöker alltid hålla den standarden. Många skulle klippa sig inför den fjärde SM-finalen, men det är viktigt att hålla standard över tid. Oavsett om det är serielunk eller finalspel. Det som är svårt är att hålla den standarden över tid. Att hålla den över tid, inga ursäkter.
Som spelare var du aldrig tillräckligt bra, men du var bekväm och trygg med faktumet för du visste att du skulle få en framgångsrik karriär som coach?
– Det finns en sanning i det. Jag kände att det finns en plats för mig i elitidrottens värld. Ju längre tiden gick, ju tydligare blev det att det inte var som spelare. I alla fall inte långvarigt på en högre nivå. Därav började jag fundera på vilka andra ställen som skulle vara aktuella. Just i Sverige finns det inte mycket. Det är sportchef eller GM-rollen (General Manager). Vi bytte från Kelly Grant till Paul Burke mitt sista år som spelare, 2012. När man får ett ombyte och någon ska applicera sin touch på någonting så får man mycket mer grundligt vem någon är, hur saker ska hänga ihop. I Kellys system var saker ingrott. Det hade varit så i 14 år. När tränarbytet kom kände jag – om jag får chansen att sätta min prägel på ett lag så ska jag göra så här och inte göra så här.
– Jag tror att det hade hänt om jag bytt lag också och fått en ny coach där. Basketbiten vad jag står för idag, även om det är ett tråkigt svar, kommer nog inte så mycket från Paul eller Kelly utan från modern högstanivå just nu där jag bryter ned och applicerar i vår miljö. Däremot ledarskapsbiten, även om jag inte känner att Kelly var den bästa ledaren, så hade han drag som verkligen attraherade bra spelare.
När SM-guldet var klart kände du: var det inte svårare?
– Jo. Det var svårt. Svårare än vad det såg ut. Med tiden kommer det nog synas. Jag vill att folk ska veta hur bra Södertälje var, men vi spelade så effektivt i anfall och försvar. Folk pratar inte om det, men försvarssiffrorna...det görs en defensiv rating beroende på vilken skottprocent motståndarna skjuter från två, från tre, turnovers och så vidare. Vi var otroliga där och i finalspelet tog vi det ett steg till mot ett lag som är samspelt och bör spela sin bästa basket. Det hade inte bara med fysisk trötthet att göra. Vi tröttade ut dom mentalt. De orkade bara inte gneta på.
Du fruktar den dagen när du kommer ångra att du nobbade kontraktsförslaget utomlands som var ekonomiskt saftigare och sportsligt två snäpp upp?
– Det gör jag. Och jag får gåshud nu, inte på ett positivt sätt. Jag ångrar det för att det finns inte många genvägar i idrotten. Ibland, av en händelse eller av en känsla "han ska vi ha", så kan du få chansen att ta en genväg. Det är inte alltid det bästa, men jag skulle aldrig råda någon av mina spelare eller kollegor att inte ta genvägen. Det här hade varit att hoppa över ett steg. Det är det som gör att jag kan känna bitterhet.
Snart dags för uppkast igen.
Och för dig hade det varit att skippa ett steg?
– Ja, det hade det varit. Det som gör att jag kan känna en viss bitterhet. Även om jag skulle nå den nivån, att nå Champions League, så är de här stegen på vägen jättegivande, men det kommer vara energi- och tidskrävande. Jag kommer behöva gräva i min själ för att klara av varje steg.
Kan du säga idag vilken klubb det var?
– Nej, det får jag inte göra.
När förbundet meddelade att lösningen på förbundskaptensposten blev ett så kallat team – suckade du besviket och kände att de kastade bort det bästa alternativet – du?
– Jag ska inte säga nej, men inte säga ja heller. Det fanns en del av mig som tycker att det skulle vara en bra chans för mig att kunna få chansen. Det var en bra tid, det var mycket saker i periferin att ge någon oprövad men talangfull – om man nu ser mig som så – chansen nu. Det fanns alla parametrar för att göra det. Hade jag blivit bortvald hade det varit en sak, den var precis där och nu finns den inte bara längre. Jag hade tankar vilka spelare jag vill ta ut, vilka coacher vill jag ha med.
Det är alltid extra skönt att tvåla dit Luleå och Södertälje och numer även Jämtland där Adnan Chuk, som du assisterade tidigare, huserar?
– Extra skönt med alla lag som har stora ambitioner. Samtidigt är det skönt med uppstickarna som vill slå oss, att man kan hålla dom borta. Det finns olika sköna känslor, men däremot befinner sig inte Jämtland på den djupt själsliga plats som Södertälje är etta på och Luleå är tvåa på.
Tycker Södertälje och Luleå att det är lika skönt att slå Dolphins?
– Det tror jag. Det känner man.
Att du är kvar som huvudansvarig i Dolphins är en grundförutsättning för att Jeffery Taylor kommer hem och sluter cirkeln här?
– Hmm. Det skulle kunna vara så. Skulle han vända hem idag så skulle det vara en förutsättning, det tror jag. Han sa till mig att han vill att vi ska vinna ett SM-guld tillsammans. Sedan vet jag inte om det är som spelare och coach eller som två coacher, men han vill göra någonting lite större när han kommer hem. Troligtvis börjar det som spelare, men just idag skulle jag svara att det är en faktor att jag är här. Han har en väldigt liten cirkel. Han litar inte på så många människor, han lyssnar inte på så många människor. Där skulle jag nog behövas. Inte för att jag är en bättre tränare än någon annan, och inte för att vi är kompisar utan för att han litar på mig. Vi hade ett längre snack om det förra sommaren och vi har pratat över sms och så kontinuerligt.
Du njuter i din unga coachkarriär att visa belackarna att oerfarenhet kan vara framgångsrikt?
– Ja, det kan jag tycka. Njuter är fel ord, men jag finner en stimulans i det och jag känner en press av det. Det är inte så att jag vill motbevisa någon, men när någon tittar extra mycket så presterar man lite bättre. När pulsen är hög och jag försöker hitta vägar, hur kompenserar jag för min bristande erfarenhet? Med kunskap, med innovation och hårt arbete.
Det finns stunder, som när du kommer till den slitna hallen i Nässjö eller spelar inför 34 personer i Fryshuset, när du känner: Fan, svenska ligan är verkligen en ankdamm?
– Vi är så nära de andra lagen i näringskedjan, om vi bortser från arenan, att det inte skulle vara rätt att se ned på andra lag eller dissa någon annan. Den dagen vi kan ha tre spelare på treårskontrakt, nosa på Europa och vara ett cementerat topplag över tid så kan vi fundera på hur vi ska få med oss fler. Jag vill att Nässjö ska ha en bättre hall och att Fryshuset ska ha en bättre ambition och vilja, men det finns inte tillräckligt med lag för att tycka: "Ah, måste det vara med?".
Jeffery Taylor har aviserat att han vill sluta cirkeln i Dolphins en dag. Om vännen Mikko Riipinen är kvar som tränare försämras knappast den möjligheten.
Med hashtaggen "För Norrköping" som ert ledord för verksamheten så skulle ni fått mer uppskattning för vad ni gjort för Norrköping med SM-guldet?
– Mycket mer. Mycket mer. I vårt försök att sätta ljus på Norrköping som idrottstad, men även med dess historia, och stolt bära Norrköping före Dolphins så tycker jag vi borde få mer credd. Det handlar inte om tillförande av resurser, mer att vi är en fin ambassadör för Norrköping.
Ni har fått en "Grattis till guldet-skylt" längs E4:an nu?
– Det är jag otroligt stolt över. Det är lite sent och det behövdes ett par tappra insändare som jag är tacksam över. Vi lägger en massa vikt att vara Norrköping och representera Norrköping. Det är en häftig, bra stad. Det går att lyckas här. Det finns något speciellt och det försöker vi framhäva. Lite mer credd kunde vi fått. Det tycker jag.