När Dolphins sprang över Luleå för tre dygn sedan pratade Mikko Riipinen och jag om att hans lag ser skarpare och skarpare ut vad gäller att strypa de svaga perioderna i matcherna.
Att dipparna kortats ned och inte blir lika kostsamma jämfört med första delen av säsongen.
Vi pratade ingenting om kollapser eller kollektiva haverier.
Det fanns liksom ingen anledning med tanke på att de regerande mästarna radat upp sju segrar på de åtta senaste matcherna och fått igång nyförvärvet Devonté Green som poängmaskin.
Känslan som växt de senaste veckorna är att laget levlat upp mot slutspelsform och hittat den där arbetsron som inte infunnit sig med alla spelarbyten och den tunga skadan på Koby McEwen.
Det makabra sammanbrottet i Västmanland kom därför som en smärre chock.
Det här var ingen förlust. Det var ett bottennapp som placerar sig i ett unikt fack.
Ett inspirerat Köping förtjänar alla ryggdunkningar i världen för prestationen och ville allt som gästerna inte var villiga att investera i och då kan det gå fort.
Dolphins har matchat var och varannan dag den senaste tiden och det är möjligt att det var tomt i tanken på måndagskvällen.
Att det var ett mentalt tröttkört lag som helt enkelt inte orkade att ladda om, men oavsett så var det inte på en acceptabel nivå vad gäller inställning under tre perioder.
Den fjärde vanns förvisso med 34–14, men det var mest kosmetika på ett magplask som sticker ut historiskt.
Marcus Tyus har varit på plats i Norrköping i ett par veckor nu och för mästarnas skull behöver han i alla fall ha en utveckling som påminner om Devonté Greens.
Tyus ser oroväckande off ut och har hamnat i en läge där han vill för mycket och forcerar fram halvdana beslut. Rätt in i en motståndar-klunga med bollen, tre-fyra gånger bara mot Köping. Amerikanen i golvet och bollen i motståndarhänder.
Ska vi hitta något positivt så finns det chans till upprättelse redan på lördag hemma i Svenska Cupens semifinal mot just Köping.