Mikko Riipinen har inte prickat rätt med sina importer. Ja, det finns omständigheter som han inte kunnat påverka men felmarginalen är bränd sedan länge, anser David Iwung.
När svackan kommer, för den kommer alltid, ska det bli intressant att se hur den hanteras.
En nyfikenhet och fundering som legat där och ruvat under senare delen av Dolphins svårslagna förvandling från krisklubb till styrande mästarförening i ständig medvind.
På femte plats i tabellen och utslagna så det small om det ur FIBA Europe Cup är det helt klart en annan typ av bris.
Urgröpningen är inte bara igång sedan ett par månader – den fortsätter att plåga Mikko Riipinen.
Förluster i Europa, förluster ligan, resekaos, en skadesmäll på Koby McEwen, spelaren som skulle bära det här laget, och en Nick Spires som vi alla hade högre förväntningar på.
Nyligen räknade Riipinen till att han hade haft alla sina spelare i träning samtidigt vid en handfull tillfällen.
Max.
Med halva grundserien spelad.
I stället för att komma samman som kollektiv, sätta sin identitet och skruva fram sina styrkor, har det handlat om att jaga ikapp spilld tid i en kamp mot klockan som oroväckande snabbt tickar mot slutspel.
Det är en sak i det hela, att det inte infunnit sig arbetsro, men det är också till stor del självförvållat.
Nyförvärven har inte varit tillräckligt bra och det har dränerat och varit en energibov.
Det har lett till ett hattande som kulminerade på annandagen. CJ Burks skulle aldrig fått det tryout-kontrakt som bröts efter förlusten mot Jämtland.
Det var en otränad, otajmad och oklar guard som inte var i form.
Det blev bara åtta matcher och avskedet orsakade ingen chockvåg genom ett mellandagsslumrande Norrköping.
Men det är inte ett desto mindre underbetyg att Burks plockades hit i det skicket, och att det behövs dras igång ytterligare en vända med att försöka hitta rätt namn.
Zach Thomas var det inte. CJ Burks var det inte. Koby McEwen kunde mycket väl ha varit det.
Klart att det påverkar de som redan är här. När du väl lärt känna en lagkamrat så dumpas han.
Under guldsäsongerna har fingertoppskänslan i rekryteringarna varit en enda uppvisning.
Kamau Stokes, Terry Larrier, Phill Carr, Jackson Rowe och LaDarien Griffin har varit fullträffar som spelare och personer.
Dolphins tillvägagångssätt den här oharmoniska säsongen känns vare sig förtroendeingivande eller särskilt tryggt.
På gränsen till panikartat, faktiskt, och det är en ny sits men inte helt obekant.
En grön rookiecoach i Mikko Riipinen klämde och kände en hel del debutsäsongen med att välkomna och skeppa Kareem Canty och Jeril Taylor innan Traevon Jackson avslutade en säsong som aldrig spelades klart, avbruten på grund av coronavirusets spridning.
Den här kommer spelas klart – hinner Dolphins få ihop ett lag i tid?