Med risk för att reta upp några:
Det hade varit för bra med 3–0 till Dolphins.
Kom ihåg att Jämtland pressat guldfavoriten två gånger i Stadium arena, mycket väl kunde ha "stulit" en av matcherna och att det totalt den här säsongen nu står 4–3 till Dolphins i inbördes möten.
Det låg i luften att utmanaren, i sin första final hemma i "Tegeltemplet" sedan klubben bildades för 66 år sedan, skulle komma ut lika skrämmande som Storsjöodjuret den här eftermiddagen.
Tyckte det syntes på Dolphins-spelarna också, de verkade förberedda på att det skulle bli motigt.
Jag såg Mikko Riipinen, Jackson Rowe, Felix Terinsoch Adam Ramstedt le snett när det blåstes foul i tveksamma situationer och Nathan Dawit säga nåt mindre begåvat för att åka på en teknisk foul. Det hör inte till vanligheterna.
Ibland kändes det så uppenbart att Adnan Chuks utspel om den snedvridna foulfördelningen nått ut att det blev parodiskt.
Det var knappast en tillfällighet att domargänget knappt tagit första steget i "Tegeltemplet" när Chuk var framme hos kommissarie Oscar Lefwerth och surrade – gissningsvis om alla fouls hans spelare fick i Stadium arena i de båda första finalerna.
Han vet vilka knappar det ska tryckas på.
Jag påstår att det gav effekt.
Länge sedan jag såg så många avblåsningar för tresekundersöverträdelser, tramp på sidlinjer och tveksamma fouls i en och samma fight.
Men också.
Jämtland var bra, gick all in i matchen som ju var betydligt viktigare för dem än för Dolphins.
Och 1700 supportrar bar fram laget.
Att hålla ligans bästa, och mest poängglada gäng, på 61 poäng är värt en applåd.
Och jobbet som de spelarna stod för, på arbetarrörelsens speciella dag, var imponerande.
Inte ett skott, inte ett försök skulle få bli till enkla poäng.
Det small i varenda duell nu också.
Det är därför vi längtat.
Och längtar till nästa batalj.
Känslorna, hettan, vändningarna, utspelen gör ju att vi älskar den här finalserien och vill att den ska pågå långe.
Vi vet att den i alla fall kommer tillbaka till Norrköping och Stadium arena och det är väl gott nog eller hur?
Men först ska det spelas en fjärde match i Östersund, tisdag kväll.
Jag ser redan fram mot den duellen.
Den där bakomliggande kampen på bänken ger också den där extra kryddan, den som hettat upp basketfans runt landet.
Jag vet att Mikko Riipinen knöt näven i fickan efter presskonferensen, för att han var förbannad över den bleka insatsen.
Även om han inte sa det rakt ut.
Han har en del att fundera över, "Årets coach".
Som att laget skjutit 91 treor, men bara satt 21. Fel lägen, fel gubbar, fel tillfälle?
Som att nyckelspelarna – bland annat Felix Terins, Jackson Rowe och Ladarien Griffin – haft enorma problem att få i bollen.
Mycket behöver klaffa om det inte ska stå 2–2 på tisdag, men det har också varit ett signum för Dolphins att studsa tillbaka efter insatser av den här typen.
Positivt:
Adam Ramstedt var tillbaka – och var bäste poänggörare trots sin onda fot.
Det kan betyda mycket under den andra halvan av den här holmgången.
Knökat i arenan, yes. Men i stan är det hockeyfeber som råder efter att ÖIK säkrat avancemang till allsvenskan i fredags kväll. Efter en sekundrysare i Nybro, där David Westlund sköt segermålet efter 19.59 i sista perioden väntar spel mot bland annat Vita Hästen kommande säsong.