"Jag vet att jag har verktygen för att hantera det om det händer igen och jag vet vad det är. Jag kan sätta fingret på det", säger Elias Desport om han skulle drabbas av nya panikångestattacker.
Augusti 2019.
Elias Desport rensar i lägenheten hemma i Stockholm, har resväskan öppen, och väntar in besked om det ska bli något med proffsklubben i Tyskland.
Något står inte rätt till. Det är inte den där spända förväntan att ta karriären utomlands.
I stället en gnagande oro.
Knuten i magen som funnits där ett tag.
När agenten ringer och säger att klubben vill ha honom på plats så fort det bara går är det inte glädje och lättnad utan en tilltagande ängslan.
– Jag var inte mentalt förberedd på att åka ned dit. Jag var inte så nöjd med kontraktet, utan kände mig mer tvungen, säger Desport.
Det blev värre. Hopkurad i soffan kände Elias hur han förlorade känseln i ansiktet och hur den förlamande känslan spred sig till armarna och fingrarna.
Dödsångest.
– Jag valde att åka ned till Tyskland ändå, fast jag inte mådde bra. Jag trodde att det skulle gå över. Jag visste fortfarande inte vad det var och vad som triggade det. Jag åkte dit och fick en eller två panikattacker till.
– Jag hann bara göra en träning innan jag kände att det här fungerar inte. Jag pratade med min familj varje dag för att få stöd och ta mig genom dagen, egentligen. Sen vände jag hem en vecka senare.
Att lyssna på Elias Desports livshistoria två och ett halvt år tillbaka i tiden är en ångestfylld men ändå hoppfull historia. Det han gick igenom har satt spår men också gett insikter.
– Jag tror att någonting byggts upp under åren, men nu var det någonting som fick bägaren att rinna över. Det var mycket som hade hänt på kort tid. Mycket press och stress i mitt personliga liv.
Berättelsen går vidare om ett år innan de första panikångestattackerna som var påfrestande psykiskt och prestationsmässigt.
Desport beskriver det som en stor snöbollseffekt.
Tillbaka i Sverige kom nästa attack.
– En vecka efter att jag hade landat i Stockholm, men den utspelade sig inte på samma sätt. Den var lite annorlunda. Det var inte så, hur ska jag säga?, utagerande. Det var mer inombords. Nästan så att jag stängde ned. Som om jag inte kunde prata eller fungera.
Dolphinsspelaren Elias Desport berättar om sin mentala ohälsa. "När jag mådde som sämst hade jag självmordstankar, det är jag öppen med att säga".
Läkarbesöket som följde handlade om att säkerställa att det inte var några problem med hjärtat. Efter det följde sjukskrivning en månad.
– Hjärttesterna visade ingenting. Efter det så försökte jag ta mig ur sängen. Det var det som var första steget. Baby steps. Ta mig igenom dörren. Äta. Allting var värsta uppdraget. Sen klappade jag ihop och började att träffa en terapeut. Jag var tvungen att gå till en massa olika innan jag äntligen träffade rätt. Jag försökte med lätt fysisk träning. Bara känna på kroppen. Jogga lite. Kanske gymma lite lätt. Simma. Väldigt lätt.
Det låter som en form av utbrändhet där du smackade in med skallen rätt in i väggen?
– Definitivt. Det skulle jag säga. En mental utbrändhet som slog ut allt.
Två och ett halvt år har passerat sedan Elias Desport mötte den dramatiska perioden. När det var som värst var det verkligen svart.
Dolphinsspelaren har valt att dela med sig av sin kamp, vad han går och har gått igenom.
– Jag är väldigt öppen. Det jag märker är att folk är försiktiga med att fråga mig. När jag mådde som sämst hade jag självmordstankar, det är jag öppen med att säga. Det var där jag var. Det är inte för att jag behöver bekräftelse eller att folk ska tycka synd om mig. Där var jag. Så illa var det.
Upplever du att det råder ett tabu att prata om psykisk ohälsa?
– Jag tror att man börjat lätta på den tabustämpeln mer och mer. Det är mer aktuellt att prata om det idag än det var för bara tre år sedan. Fler och fler atleter kan komma fram och ta den fighten. Vi börjar komma en bit på vägen, men det finns massor med mer att göra.
Nyligen återgav Degerfors Nicklas Maripuu på klubbens hemsida att han varit nere i ett mentalt hål den gångna säsongen.
– Vet du? Vi gick på samma gymnasium. Jag läste om honom, säger Desport.
Vad kände du?
– Jag kände igen väldigt mycket. Sedan blir man alltid förvånad när man läser om det.
Är du rädd att du ska få ångestattacker igen?
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag är mer påläst. Jag tycker det är väldigt intressant, eftersom jag har gått igenom det. Med det kan jag hjälpa andra. Det jag gör nu hjälper andra. Andra som gått igenom det här hjälper mig. Pay it forward till någon annan, tänker jag. Jag blir glad när folk vågar prata öppet om det. Jag vet hur ensam jag kände mig.
Upplever du att det finns bra hjälp att få?
– Ja och nej. Kanske inte så mycket inom idrottsvärlden. Basketen har inte de största resurserna så det är svårt att ta in en mental coach. Utanför gäller det att hitta vad som passar dig. Den terapeuten som passar dig och så vidare.
Tror du att det kan stänga dörrar för idrottare som är öppna med sin mentala ohälsa?
– Tyvärr så tror jag det. Tyvärr. Jag hoppas det är någonting som kan ändras. Men jag tror det påverkar. Det är många som tillhör den äldre generationen som inte är så pålästa.
Har du fått några svar på varför du råkat ut för det här?
– En kombination av saker. Saker i mitt förflutna. Allt från personliga saker som jag har gått igenom i min barndom till prestationer i basketen till självförtroende. Allting hänger ihop.
– Lämna Stockholm för Norrköping var ett väldigt stort steg för mig. Det var första gången jag skulle ta mig ifrån Stockholm på två år. Något som jag gick och ältade innan. Jag pratade med Mikko (Riipinen) om det för att lugna ned mig. Det var ett stort steg för mig men nu mår jag bra.