De får inte de stora rubrikerna, men Elsa Landberg och Johs Andersen är viktiga för Norrköping Dolphinsi jakten på nya framgångar.
Den ena är 26, den andra bara 23. Två unga ledare, i början av sina respektive karriärer och med basket som yrke och passion. Med den gemensamma nämnaren att de står i skuggan av sina läromästare.
Och trivs med det.
Två doldisar, men guld värda för Norrköping Dolphins.
Bokstavligen.
Båda var synnerligen delaktiga i dubbelguldet för snart ett år sedan.
Men knycka ens en strimma kredd från klubbens båda guldmakare, Mikko Riipinen och Kevin Taylor Lundgren, för att berömma sina egna insatser?
Inte en chans.
– Det var bara roligt att vara en del för det finns så otroligt mycket stolthet hos alla som arbetar i den här klubben. Att se spelarna utvecklas, inte bara på planen, utan även som människor, är coolt, säger Elsa Landberg.
– Jag var bara här halva säsongen. De som förtjänar största kredden har fått den och det här kanske låter klyschigt, men det finns inga andra namn än klubbens på guldflaggorna i arenans tak. Visst, vi arbetar i skuggan av de som är ansvariga, men det är också de som får ta all skit om det går illa. Det slipper vi. För mig är det viktigast att få vara med om något bra och hjälpa spelare bli bättre. Den känslan är skön, säger Johs Andersen.
Sporten fick en pratstund med duon som kompletterar Dolphins båda landslagscoacher i vått och torrt.
Platsen är förstås Stadium arena.
En kort presentation av vännerna som dessutom delar kontor på jobbet är på sin plats.
– Jag spelade i Alvik, på college i Florida och ett år i England för Essex Rebels, men det var en rätt avslagen säsong under coronaåret. Jag bestämde mig för att lägga av efter för många hjärnskakningar och knäproblem. Jag var inte redo att ge upp sporten och hamnade i Norrköping tack vare Anna (Lundquist, tidigare kaptenen), berättar Elsa Landberg om kompisen som hon organiserade basketcamp tillsammans med i Nigeria.
–Jag började coacha som 13-åring, tillsammans med en kompis som ville bygga upp en egen klubb. Han bad mig hjälpa till där, men under pandemin kunde jag inte jobba med ungdomar längre och sökte mig då till ett seniorlag i Köpenhamn. Det var när jag arbetade där som Mikko hörde sig för om personal och mitt namn kom upp. Det blev en fin chans för mig, säger dansken Johs Andersen.
Johs Andersen kan bollen...
Deras uppdrag är inte identiska – men lika omfattande. De beskriver arbetet som att vara en form av allt-i-allo där de gör det mesta som huvudcoacherna inte hinner med.
En stor del vid sidan av träningspassen stavas videoanalys.
– För mig är en stor del videoklippning. Jag ansvarar också för spelarnas för match ups med våra motståndare under matcherna. Det kan handla om små detaljer i deras spelstil som jag analyserar, säger Johs Andersen som är en av tre assisterande till Mikko Riipinen – Kevin Taylor Lundgren och Robin Lager finns också till hands.
Även Elsa Landberg lägger ett antal timmar per vecka vid datorn.
– Det blir mycket videoarbete nu under slutspelet, sedan har jag också hand om individuell träning med spelare på dagtid. Vi har otroliga förutsättningar med arenan – och spelare som är villiga att satsa, påpekar hon.
När det är dags för "coachtalangerna" att stå på egna ben?
Frågan kan låta fånig men tanke på att Elsa Landberg har hand om Dolphins F19-lag, coachar U15-landslaget och instruerar högstadielever på Prolympias basketprofil. Johs Andersen coachar talangerna i division 1-laget och under en tid scoutade han även för det danska landslagets räkning.
– Jag är väldigt här och nu, vilket känns rimligt, och vet faktiskt inte riktigt vad jag vill göra. Än. Jag har bara coachat i två år, men jag ska låta drömmen växa fram, säger Elsa Landberg med som är anställd ytterligare ett år av mästarklubben.
– Vid någon tidpunkt vill jag antagligen bli headcoach, men om man tänker att även Mikko är en rätt ung ledare (tio år skiljer mellan dem, vår, anm) så är jag i princip nyförlöst. Just nu är jag i vilket fall som helst för ung, säger Johs Andersen som är på väg att förlänga kontraktet med Dolphins där hans kontrakt går om två månader.
"Att se spelarna utvecklas, inte bara på planen, utan även som människor, är coolt", säger Elsa Landberg, här tillsammans med Saga Eklöv.
De vågar numer bidra från bänken även under de stora matcherna.
– Det handlar både om att jag blivit varm i kläderna, att jag fått vara med från början, men också om att jag själv utvecklats under det här året, säger Johs.
– Jag är ju färsk som coach, men när motståndarna kallar sina spel påminner jag vad vi ska göra mot deras taktik, säger Elsa.
Ni måste avslöja något som läsarna inte ved om era chefer!
De skrattar så det ekar i den folktomma arenan – innan svaren kommer.
– Mikko är otroligt vidskeplig. När jag la min nyckelknippa här första gången, säger Johs Andersen och pekar mot borden där statistiken förs, innan han fortsätter:
– Då lyfte han bort dem direkt och la nycklarna på golvet. Han trampar aldrig på linjer heller, till exempel, och jag har fått vänja mig vid att han har en del speciella saker för sig. Funkar det för honom är det okej för mig...
– Kevin har gjort söndagsmiddagens halloumisallad till en klassiker, garvar Elsa Landberg.
Guldjubel – och ni ser Johs Andersen i en gyllene hatt.
Båda är oerhört uppskattade av cheferna.
– Elsa gör allt videoarbete för damlaget inför match, både på spelare och motståndarnas taktik. Dessutom individuell taktik. Hon gör allt med stor energi och vi kompletterar varandra väl eftersom jag är rätt låg. Elsa snappar också upp saker snabbt, säger Kevin Taylor Lundgren om Elsa Landberg.
Mikko Riipinen om Johs Andersen:
– Han är ambitiös, passar in i våra profil där vi vill ha personer som är ute efter att ta steg vidare i karriären. Vi letade ungt och hungrigt, någon som kan växa på plats. Vi tittade inom Sverige, hittade ingen och ville inte ta ned kravbilden. Därför breddade vi sökandet. Johs är alltid tillgänglig och mycket arbetsvillig. Han är guld värd för oss och är Inte heller blyg för att ta diskussioner .
Det sistnämnda gillar Johs Andersen, medger han själv.
– Vi pratar mycket med varandra, Mikko och jag, och inte alltid med ett basketperspektiv. Jag är duktig på att vara oense bara för att få igång en diskussion och vet att han uppskattar att jag inte bara är en ja-sägare. Jag får vara med och ta beslut, men i slutändan är det chefen som bestämmer och då backar jag upp honom till hundra procent.