KAMPEN
Dolphins fick vissa delar av matchen dit Mikko Riipinen ville – där fart och finess trumfade kraft och kontroll. Men även när den här semifinalens tryne blev det fulare, med fysisk basket och hårda tag, visade mästarna att laget stod pall. Det imponerade mest på mig den här kvällen. Liksom ett taggat försvarsspel där Jämtland flera gånger tvingades skjuta ur svåra lägen "på klockan" – och att hamna i tidsnöd alltför är sällan ett vinnande koncept.
Ändå: Dolphins kunde inte skaka av sig det ettriga motståndarlaget förrän Devonte Green hängde en trea när laget var i gungning med bara sekunder kvar att spela. Det är väl så stjärnlirarna gör.
Segern i sekunddramat innebär fördel för Dolphins som spelar hemma även på lördag, men bara en dåre tar ut finalbiljetten efter den holmgången. Det här är långt från över – trots att det var den 18:e raka slutspelsvinsten hemma.
LIRAREN
Dolphins-kaptenen Tim Schüberg, förstås. Veteranen, inne på sin åttonde säsong i klubben, var en av två starters som nollades i Östersund för ett par dagar sedan. Han tog kommandot tidigt i matchen, växte till en dominant och blev matchens bäste poänggörare med sina 21. Utan att ha skjutit en enda trea, men i gengäld hundraprocentig från strafflinjen och med sju assists. Dessutom: klistrad på motståndarna i försvarsspelet, vare sig det var CJ Jackson eller någon annan. Det gjorde Blackebergs-killen trots att han spelade överlägset mest av alla under den tredje semifinalen, nästan 35 minuter.
DUELLEN PÅ BÄNKEN
Båda påstår att det inte spelar någon roll vem som står på andra sidan, att rivaliteten inte är större än mellan andra coacher. Ingen tror på Norrköpingskillarna Mikko Riipinen och Adnan Chuk som tog guld tillsammans 2018 men skildes åt efter semifinalförlusten mot Borås året efter. Presskonferenserna efter de första två matcherna i Östersund är ren komedi och går att streama för den som är nyfiken. Inte en blick mot varandra ger de – och deras kamp vid sidlinjen kan vara avgörande för hur det går i den här semifinalserien. Så här långt är det fördel Dolphins-coachen. Trots en medelmåttig match tvekade han inte över att Devonte Green var mannen som skulle våga anta utmaningen att avgöra i det sista anfallet.
VRÅLET
Det stod Nick Spires för. När den 210 centimeter långe landslagsforwarden kastade i 55–48 i den tredje perioden vrålade han ut sin glädje. Eller snarare: lättnad. Det fattade alla 2 555 i Stadium arena. Hans insats i den tredje kvartsfinalen i Nässjö lovade mycket, han var helt okej i den första semifinalen – men hade inte en träff senast i Östersund där han missade alla sina åtta skott. Hur han tog det? Fortsatte skjuta. Nu behövde Spires ytterligare fem försök utifrån innan locket på korgen försvann. Viktigare för honom själv än för laget, kändes det som i det ögonblicket. Stod också för ett par viktiga prestationer i defensiven när det som bäst behövdes.
HYLLNINGEN
Adam Ramstedt röstades fram som "årets center" i SBL av coacher, lagkaptener, media och fans, och fick motta priset före uppkast. Han har spelat samtliga tävlingsmatcher för Dolphins den här säsongen, grundserie, Europa-spel, cup och slutspel. Ligasnittet är elva poäng och drygt sex returer på 25 minuters speltid.
Den fyrfaldige SM-guldvinnaren (två med Södertälje, två med Dolphins) var också nominerad till "Årets försvarare" men snuvades till den utmärkelsen av Jämtlands Pierre Hampton. Han kan fortfarande ta hem det finaste priset, MVP – mest värdefulla spelare.
Han "firade" med att riva ned tolv returer – efter ett hästjobb under korgarna.