Dolphins Adam Ramstedt jublar.
8 maj 1963. Huskvarna-killen Åke Björck, 22, behövde ha en förening bakom sig för att kunna dra in lite kosing – via lotteriverksamhet – till basketgänget han lyckats samla ihop i Norrköping.
Så föddes Hageby Basket – som så småningom blev Norrköping Dolphins.
60 år senare, exakt, jublar klubben över det åttonde herrguldet och på plats i Stadium arena satt Åke, 82, och såg rätt så stolt ut som en av 3500 som fyllde hallen i en final så het att den i princip sålde slut på en (!) minut några timmar efter lördagens klara förlust i Boråshallen.
Han fick hjälp in i arenan av en annan ikon, Bosse Faleström, när han levererade matchbollen före uppkast.
Efteråt drog Peter Johansson, Sankt Annas egen Freddie Mercury, tillsammans med musikalkompisen Bruno Mitsoiannis, igång "We are the Champions" och hela arenan sjöng med.
Vem hade kunnat skriva slutet på säsongen vackrare än så?
När två timmars pulserande finalbasket var över, konfettin var kastad, skumpan var sprutad och Devonté Greens final-MVP var utdelad, vet vi också att Mikko Riipinen är "Mr 100 procent" som ansvarig sedan han tog över sommaren 2019 – eftersom slutspelet under pandemiåret 2020 ställdes in.
2021: 4–0 i matcher mot favoriten Södertälje.
2022: 4–2 mot den enda utmanaren Jämtland.
2023: 4–2 mot Borås, i en svängig finalserie där endast en (!) match var riktigt dramatisk.
När guldet försvarades ifjol var den prestationen speciell, det var första gången som Dolphins herrar eller damer försvarade en titel och med ytterligare ett mästerskap skriver klubben ytterligare ett kapitel rätt in i historieböckerna.
Bara Södertälje under Vedran Bosnics era (2013, 2014, 2015 och 2016) kan klå Dolphins på fingrarna sedan ligan i dess nuvarande form startade 1992 och ur ett lokalt idrottsperspektiv är det bara IFK Norrköpings fyra allsvenska serievinster i följd 1945–48 som kan mäta sig med Dolphins prestation i siffror.
Som en liten jämförelse.
Känslorna är många efter det åttonde herrguldet, 20:e totalt för klubben, men en av de första som dyker upp är att ibland behöver inte ens en komplicerad sport som basket vara svår att analysera.
Dolphins har, efter förändringarna, den bästa spelartruppen.
När Riipinen värvade en av sina favoritspelare, 210 centimeter Nick Spires, ändrades balansen förvisso i laget som under en period blev "framtungt". Men efter en tuff höst, med kval till Champions league och gruppspel i Fiba Europe cup, och där många och jobbiga resor bidrog till att även SBL:s grundserie inte blev vad klubben hoppats, växte laget bit för bit. Med värvningarna av Devonté Green och Marcus Tyus blev laget komplett. Green förvandlades efter att ha skaffat linser (!) medan Tyus, poängkungen från 2018-19, behövde lite längre tid att anpassa sig.
I finalserien hittade han sin formtopp.
När den ende av de ursprungliga importerna, James Murray-Boyles, tog över flera av de första finalmatcherna och lagkaptenen Tim Schüberg tog fram den bästa slutspelsversionen av sig själv betydde det också mycket för resten av laget.
Och Spires blev matchvinnare när Borås trodde sig ha en lite chans.
Dolphins har också den bästa coachen.
Tänker inte ge mig in i snåret av taktik, spelsystem och match ups utan kan bara nöja mig med ett konstaterande.
Mikko Riipinen fick även i år ut det bästa av sina spelare, vid rätt tidpunkt – när det gällde som mest. Dolphins har visat toppform i tre raka slutspel och hur eller om han manövrerat ut Adnan Chuk och Henrik Sonko eller inte har den trygghet, tillit och tålamod han byggt upp i laget under de här åren varit vägvinnande.
Att slå båda lagen som slutade före i tabellen i bäst av sju matcher, utan hemmaplansfördelen, är för mig den stora slutspelsprestationen på vägen till de här tre titlarna.
Är han störst nu? frågar många om tripple guldmakaren. Med en släng av guldfeber efter tre raka titlar vore det självklart med ett ja, men av respekt för de många nyckelpersoner jag själv haft förmånen att komma nära genom de decennier jag följt Hageby Basket och Dolphins nöjer jag med ett diplomatiskt svar.
Det som Mikko Kari Johannes Riipinen – kom ihåg att han inte fyllt 36 år än – har åstadkommit under sina fyra säsonger som huvudansvarig är ingen annan i närheten av på så kort tid och om klubben vill resa en staty utanför Stadium arena swishar jag med glädje ett bidrag för han är värd all uppskattning.
Men klubben ska också tacka David Bergströms fingertoppskänsla när han (som ordförande, i dag är han ju klubbdirektör) valde honom och Kevin Taylor Lundgren (damerna) till ansvariga under den turbulenta tid där klubbens existens stod på spel och arenan var nära att säljas.
Resten är, som det heter, historia.
"Han har ingenting kvar att bevisa här och gissningsvis finns fortfarande en klausul att aktivera för en flytt utomlands", skriver Tim Södergren i sin krönika.
Frågan är om det här guldet också blir slutet på en epok.
Nej, jag menar inte Dynastin Dolphins, för i och med de fina förutsättningar (sportsligt, organisatoriskt, ekonomiskt) som redan finns och blir bättre när Riksidrottsgymnasiet i höst startar i Norrköping, kommer Dolphins att fortsätta vara en av de starkaste faktorerna i svensk basket för lång tid framöver.
Men coachens succé i SBL och landslaget går inte större klubbar förbi och Mikko Riipinen har redan vid minst ett tillfälle tackat nej till ett annat spännande uppdrag. Han har fortfarande två och ett halvt år kvar på det fyraårskontrakt han signerade strax före årsskiftet 2021 och om någon skulle anklaga honom för att vilja söka en ny utmaning är det i alla fall inte jag.
Han har ingenting kvar att bevisa, särsilt efter att ha lyckats vinna guld inför en smockad hemmaarena, här och gissningsvis finns fortfarande en klausul att aktivera för en flytt utomlands.
Jobbet som förbundscoach kan han ändå fortsätta ha – dubblerandet är numer vardag för coacher oavsett nation.
Det som möjligen i så fall kommer gräma honom är att chansen till en Dolphins-eriksgata tillsammans med Jeffery Taylor försvinner. De goda vännernas plan var en återförening i Norrköping när det var dags för den förre NBA-spelaren att avrunda karriären. Nu har Taylor fått ett häftigt lyft i litauiska BC Wolves och om Riipinen lämnar Dolphins lär han själv inte återvända på många år...