Adnan Chuk är sällan stilla på coachbänken.
Det som sägs kan vara intressant och spännande eller nonsens och floskler. Det som inte sägs är fritt för tolkning.
I SM-finalserien 2022 finns det plats för båda.
Den som snackar är förstås Adnan Chuk, Jämtlands karismatiske och krävande coach.
Han är trots guldet med Dolphins 2018 långtifrån älskad av alla i Norrköping och efter en infekterad skilsmässa/brutet kontrakt – där en cynisk matchning av halvskadade nyckelspelare, dyr spelarbudget och hårdför attityd till slut blev droppen för ledningen – gör han nu allt i sin makt för att sänka sin gamla klubb och snuva den på möjligheten till två historiska guld samma vår efter damernas skräll.
Adnan Chuk vet precis vilka knappar han ska trycka på för att reta upp Dolphins, både på och utanför planen, och tvekar inte på att sätta fingret på dem när han anser det nödvändigt.
När Sporten talade med 41-åringen tidigare i vintras påpekade han hur "svag" ligan var förra säsongen när Dolphins vann och "hur bra standard det måste vara på svenska landslaget" när Mikko Riipinen och de andra kunde utelämna Dolphins-kaptenen Tim Schüberg.
Det går garanterat att hitta mer om du googlar.
Han missar heller ingen chans att hylla sina egna spelare för modet, jobbet, kuraget att tävla mot guldfavoriten – trots att en av hans största stjärnor är skadad och missar hela finalspelet.
I verkligheten – förutom att det är olyckligt med Pierre Hamptons knäskada – förfogar Chuk över en bred trupp med fyra starka importer och en naturaliserad amerikan i form av RT Guinn, 41.
Under säsongen värvades också Felix Edwardsson, Uppsalakillen med ett antal säsonger bakom sig i Tyskland, och när Steve Harris var långtidsskadad plockades också colombiansk-amerikanske centern Tonny Trocha-Morelos in på ett korttidskontrakt.
Alan Zekovic tog storebror Anes plats när han knäskadades.
Ville påminna om att Jämtland också har en del resurser.
Adnan Chuk är dessutom en slipad coach, inspirerad av den som många anser vara ligans främste genom tiderna – Vedran Bosnic. De två stod vid bänken tillsammans under gyllene åren i Södertälje och kamperar också ihop som förbundskaptener för Bosnien-Hercegovina, med stora chanser att avancera till det avgörande VM-kvalet.
Mikko Riipinen leder Dolphins med kyla och lugn.
På andra sidan står Mikko Riipinen, 33.
"Årets coach" de senaste två säsongerna i ligan, spelarnas man, en av fyra i landslagsstaben. En systematisk, omtänksam och välkammad ledare som sällan höjer rösten och aldrig säger något han behöver ångra. Som har fått publiken att återvända till Stadium arena och det beror inte enbart på att restriktionerna försvann efter pandemin. I än högre grad för att Mikko Riipinen predikar den basket med fart och finess som alltid tjusat Norrköpingsborna.
Under hans, David Bergströms (klubbdirektören) och Kevin Taylor Lundgrens (guldcoach för damerna) tid har Dolphins arbetat sig till ett guldläge där förutom de sportsliga framgångarna och vändningen av en konkursmässig ekonomi också kan läggas "vinsten" av Riksidrottsgymnasiet.
Han gick också i Adnan Chuk-skolan, var en av två assisterande under 2018, och min gissning är att den nuvarande Dolphins-coachen lärde sig en hel del av den förre – goda och mindre bra saker.
Det är den bakgrunden som ger finalduellen den kryddiga smaken – för klubbarna har ingen rivalitet mellan sig.
Och jag är övertygad om att han i händelse av guld nu med kommer tycka att segerchampagnen smakar ännu sötare än senast. Om jag får uttrycka mig diplomatiskt.
Vem som vinner guldet?
Ingen aning.
Men basketen är en vinnare, för tempen har höjts från ljummen till kokningspunkten. Just det, det är dags för en fjärde final om mindre än ett dygn. Då bör Dolphins ha blåst ur den mediokra insatsen i söndags eftermiddag.
Kanske inföll en viss "vi behöver-inte-vinna-till-varje-pris"-inställning hos Dolphins-lirarna.
Vi har sett det tidigare – att Dolphins är inte oslagbart.
Umeå var nära att klippa en match i kvartsfinalen, Luleå tog en i semin och Jämtland har reducerat i finalserien.
Vägen till guld förra säsongen var inte heller en räkmacka och en kall pilsner, såväl Köping som Nässjö (två gånger) rubbade laget och det var bara i finalerna mot Södertälje som det handlade om uppvisning.
Tim Schüberg i en av finalmatcherna mot Jämtland.
Jag gjorde förresten som coacherna. Tog en titt på matchen dagen efter och i min lekmansanalys tycker jag fortfarande att inställningen hos de flesta Dophins-spelare var okej, många var villiga att ta fighten.
Men Jämtland ville mer än så.
Större är inte skillnaden.
Kanske lyfte sig hemmalagets spelare efter att fått höra "Jämtlandssången", republikens egen hymn, istället för "Du gamla du fria" strax före uppkast.
En gång är ingen gång.
Två är ett tydligt mönster.
Tisdag kväll får vi se vad det här slutspelets Dolphins är gjort av.
För trots 2–1 i matcher för Dolphins känns det som om finalerna så här långt spelats på Jämtlands villkor.
Dolphins 61 offensiva pinnar är en bottennotering i mitt minne.
Även om antalet poäng man gör, eller förlorar med, inte spelar roll behöver Riipinens gäng visa och för sig själva känna att de kan vinna i "Tegeltemplet" även under de här förutsättningarna.
För risken, förlåt chansen, är stor att det blir minst en resa till hit upp innan guldet ska delas ut.
Samtidigt:
Jämtland måste vinna i Stadium arena för att gulddrömmen ska leva.
Alltid två sidor av myntet.