Det är långt ifrån en oprövad rookie som efterträder Jesper Sundberg i Dolphins damlag.
47-åriga Jurgita Kausaite föddes i Litauen och växte upp under Sovjettiden.
Tack vare basketen har hon fått se världen och uppleva framgångar. Som spelare vann hon EM-guld med Litauen 1997 och efter flytten till Sverige 2003 hann hon med tre SM-guld med Solna Vikings innan hon klev utanför linjerna och blev coach.
Och även utan sportens värld hade hon förmodligen klarat sig rätt bra med två universitetsutbildningar i ryggsäcken: fem års studier som coach/gymnastiklärare i Litauen och därefter en lika lång internationell affärs/marknadsutbildning i USA.
Den här veckan har hon bekantat sig med spelarna och den nya arbetsplatsen i Stadium Arena. Prio ett blir att hitta ett boende i Norrköping för att slippa pendla från Stockholm – och att bygga ett lag. Samtliga kontrakt med fjolårstruppen har nämligen gått ut, även om alla fortfarande tränar ihop.
– Det är både en nackdel och en fördel. Det är skönt för spelarna att kunna välja när en ny coach kommer. Samtidigt kan det vara lättare som coach om det finns en kontinuitet med fyra–fem spelare klara också. Det beror på hur man ser på det, konstaterar Jurgita.
Vi sitter i konferensrummet efter hennes första träning med laget. Visselpipan hänger kvar runt halsen och strax ska hon träffa spelarna för att presentera sig själv och berätta vad hon vill få ut i Dolphins.
Ord som ärlighet och kollektiv rinner som en röd tråd genom intervjun.
– Som människa är jag modig och tävlingsinriktad och jag lägger fokus på detaljer. Jag uppmuntrar att vi har rak kommunikation. Det är som en familj. Jag vill känna att de kan komma och prata med mig och att jag har tålamod. Man kan ha olika roller i laget men det är viktigt att alla mår bra och får min uppmärksamhet, oavsett om de är starters eller rollspelare. Kollektivet är det viktigaste för mig. Jag som coach är inte viktigare än någon annan, förklarar Jurgita.
Svenskan rinner ledigt ur munnen på henne och bara här och där kastas ett engelskt ord in för att fylla ut luckan. Det blir en extra utläggning om hennes mamma och hennes oro för Jurgita och tvillingsystern Aneta när de var yngre.
– Min mamma är min största förebild. Hon finns inte längre men hon var superintelligent. Hon har lika lång utbildning som jag men när vi var små trodde hon inte att vi skulle plugga. Vi var så aktiva och tänkte bara på idrott och hon trodde att vi inte skulle lyckas i livet. Men när vi båda också fick två utbildningar blev hon så stolt. Men hon uppmuntrade oss att satsa på basket också.
– Jag och min syster har gjort nästan allting tillsammans. Vi vann EM-guld ihop men hon har slutat med basket och är egen företagare i Finland nu. Hon säger att man måste vara en idiot för att coacha, säger Jurgita och ler.
Måste man det?
– Idiot på ett bra sätt. Min sambo kallar mig ”cockroach” (kackerlacka). Man krossas men man reser sig och går vidare. Det är stora förväntningar från mig själv och klubben och ibland går det väl och ibland inte. Det finns experter och man kanske inte får behålla jobbet.
Det är ett utsatt jobb?
– Precis. Man måste ha överlevnadsinställningen, annars är det svårt att fortsätta. Men det underlättar att hamna i en bra miljö. Det är häftigt att bygga laget, att se hur spelare och laget utvecklas. Men i slutändan är det inte alltid resultat som ger mig glädje. Det är bara något extra. Det är hela resan, hur vi har hanterat ”ups and downs”, hur vi har hjälpt varandra att utvecklas, om vi har ett starkt team och vi ser att vi är starka tillsammans. Vi representerar något mycket större än oss själva. Det är Norrköping Dolphins, säger Jurgita med övertygelse i både rösten och blicken.
Hur känns det för dig att komma hit? Finns det bra möjligheter här?
– Dolphins har en bland de bästa förutsättningarna i landet. Jag kommer från Åkeshovshallen, och du vet hur det ser ut där. Det är inte så lätt i Stockholm. Ingen kommer höra mig klaga om någonting här. Det finns många tränare som skulle vilja sitta här, säger Jurgita och skrattar.
Jurgita Kausaite har upplevt de flesta sidorna av coachandet. 2015 blev hon exempelvis den första kvinnliga landslagscoachen i Sverige – för att sedan få sparken därifrån efter bara ett halvår och tre EM-kvalmatcher.
Efter två framgångsrika år i Alvik Basket står hon inför ett nytt äventyr att ta över efter Jesper Sundberg, som hann med att bli en mister Dolphins i miniatyr trots sin unga ålder.
– För mig spelar det ingen roll vem som var innan. Det var Jespers era och han har lämnat många bra saker. Jag har stor respekt för en jätteambitiös kille, som lägger stor vikt vid förberedelser och detaljer. Jag fick ett jättefint sms av honom när jag blev klar här. Nu blir det här ett nytt kapitel i mitt liv, konstaterar hon.
Sista frågan handlar om hur uppväxten i ”gamla Sovjet” har präglat henne.
– Jag hade en jättelycklig uppväxt men jag såg hur föräldrarna behövde kämpa för att överleva och det var inte lätt. Men vi såg att om man blev bra på idrott hade man chans att se världen och få en utbildning. Basketen blev min biljett för att resa.
– Jag har blivit en tuff människa, en tuff tjej. Trots systemet så ger jag inte upp. Jag vet att jag kan klara mig, att jag kan klara allt även om det är tufft i perioder. Som coach kommer jag både lyckas och misslyckas men jag är ändå en bra människa. Jag vet vem jag är, säger Jurgita Kausaite.