Det var ett historiskt SM-guld som firades rejält i den tidens nöjeslokaler i Norrköping.
– Ja, fira var något som vi kunde, säger lagkaptenen Katja Lefwerth och skrattar gott.
Dagen efter segern mot Nerike (69–57) uppstod dock ett litet problem. Vem tog hand om guldpokalen, Bengt Wallins vandringspris, som bevisligen varit uppe och snurrat på dansgolvet under småtimmarna?
– En klassiker – vi glömde den, bekänner Katja, som hunnit bli 49 år och i dag arbetar som HR-chef på Amnesty Internationals kontor på Södermalm.
Ett mindre detektivarbete inleddes. Tina Andersson hade inte orkat bära omkring på "bucklan", utan lämnat över den till centern Rebecka Berggren som i sin tur lämnade in pokalen i garderoben på Palace innan sällskapet drog vidare i natten.
Där fick priset stå tills polismannen, tillika assisterande coachen Tony Georgson plockade upp den ett och ett halvt dygn senare.
När SM-pokalen till slut kunde flytta in i sitt nya hem på klubbkansliet blev det också slutpunkten för hela projektet med Norrköping Proderm Flamingos (som senare blev Dolphins).
Arbetet med att placera Norrköping på damernas basketkarta inleddes en handfull år tidigare när några pappor till talangerna i Nubf:s framgångsrika 76- lag slog sina kloka huvuden ihop.
Där fanns tränaren Thomas Bjarnemar, Thomas Walden och ytterligare några.
Just Walden brann för uppgiften. Han hade tidigare lovat sin skadeförföljda dotter Hanna att hon någon gång skulle få spela en SM-final.
Grundmaterialet fanns ju redan hemma i Ektorp: Malin Askenbom, Lisa Ericsson, Hanna Walden, Linda Andersson och Camilla Bjarnemar hade inga kontrakt i egentlig mening men var hungriga på framgång.
– Utanför planen var de bästa vänner, men på träningarna kunde de nästan slå ihjäl varandra. Den inställningen kändes ganska ovanlig för att vara i Sverige, säger Thomas Walden, då ordförande.
Spetskompetensen hittade man utanför Östergötland. Solnaprodukten Katja Lefwerth blev damligans första svenska heltidsproffs och tillsammans med tidigare guldvinnande Josefine Johansson och Helena Sundstrand från Södertälje hade Flamingos under Mikael Palmborg (guldcoach från Södertälje) ett lag för att utmana om guldet.
Då har vi ändå inte nämnt "bulldozern" under korgarna, Johanna Axelsson och hennes avlastare, amerikanskan Liz Lops som hade gjort comeback i Norrköpingsklubben.
– Vi hade ett otroligt bra lag och det var absolut ingen skräll att vi gick hela vägen, säger Katja Lefwerth. Det fanns bra spelare på alla positioner.
Slutspelet månaderna efter millenniumskiftet var en ren och skär framgångssaga. Med 9–1 i matcher körde Flamingos över motståndarna. Finalserien slutade 3–0 mot Thomas Waldens förebilder, Nerike från Örebro.
Mästarna var detroniserade och ett fullknökat Ektorp gick bananas.
– Jag minns inte matcherna så bra, men stämningen i hallen var fantastisk med allt folk och guldlöpsedlarna, säger Katja Lefwerth.
Stockholmstjejen hade förlorat tre SM-finaler innan hon äntligen fick sitt efterlängtade guld och det blev ytterligare ett med Visby 2005.
– Fast då hade jag egentligen lagt av. Resan vi gjorde med Flamingos var speciell, den glömmer jag aldrig.
Hanna Walden, som drog korsbandet för tredje gången i andra finalmatchen, fick halta in på banan när det återstod sex sekunder av tredje finalen. Ett starkt ögonblick.
Liksom guldfirandet. Norrköpings första på damsidan.