Kombinera en elitsatsning som löpare med att utbilda sig till läkare är ingen fritidssyssla och knappast en utmaning som alla pallar med.
Anton Danielson släppte aldrig det ena eller andra helt och hållet, men pausade pluggandet när han inte fick tiden att räcka till.
Fem års utbildning blev nästan det dubbla för 30-åringen som just nu gör sin allmäntjänstgöring på Vrinnevisjukhuset.
Ljuset syns i den mödosamma tunneln, men det har varit ett test som mycket väl kunde fått Danielson att ge upp ambitionen att bli läkare.
– Det har inte varit en given resa. Under utbildningen och särskilt under uppehåll när jag naturligt lämnade läkarbubblan kunde jag tänka "borde jag verkligen hoppa på igen, eller ska jag strunta i det?". Det var inte ett enda uppehåll som den tanken inte slog mig.
Anton Danielson är åter Norrköpingsbo efter att ha varit utflyttad i både Malmö och Linköping.
När det var dags att påbörja den 21 månader långa AT-tjänsten slog coronapandemin till.
En brysk omställning.
– Det blev mer jobb och under andra, tuffare förhållanden än vad jag kanske hade tänkt. Det har inte varit någon mjukstart. Man kan förstås se det som en upplevelse att vara med om, att vara en del i vården när en sådan här sak händer. Man hoppas och tror att det inte de händer igen, förstås, men det har varit häftigt att se hur effektivt förändringar kan ske i något så annars tungrott som vård.
Vad lockar?
– Framför allt personmötena tror jag. Med läkaryrket får man snabbt en inblick i människors liv och beroende på hur man bemöter dem kan man få bättre eller sämre inblick vilket förstås kan avgöra hur väl man kan hjälpa patienten. Det är nog den biten som lockar mer än labblistan och medicinerna. Kanske kunde jag lika väl landat inom en annat typ av yrke där man möter andra människor
Vad är målet?
– Jag blev färdig med utbildningen för ett och ett halvt år sedan. Mitt första vikariat därefter var på Barnkliniken. Det gillade jag verkligen, så är jag välkommen tillbaka dit efter AT:n så är det en stark kandidat. Vi får se.
Det var inte tufft?
– Jo självklart. Men barn ger så väldigt mycket tillbaka, så när det går bra så är det bara härligt. När det däremot inte gör det, så är det nog det tyngsta stället man kan jobba på.
Om det är ett nytt liv som startar med läkaryrket så har Anton Danielson mer eller mindre stängt ett tidigare där löpningen spelade en stor roll.
En karriär som kulminerade 2016 i Belgien blev aldrig riktigt vad 5 000-metersexperten hoppades på efter det.
I Heusden-Zolder sprang Danielson på svenskt årsbästa (13.56,33) och kände dessutom att det fanns mer att hämta – men det var även i samma veva som kroppen började att ställa till problem och påfresta satsningen.
Löptränaren Peter Holgersson minns en speciell händelse med Anton.
– När han var i elvaårsåldern fick han en bencysta i låret, men åkte med på läger ändå. Åt smärtstillande och tittade på när de andra tränade. Efter operationen med en ny metod kom Anton igen och vann Lilla Lidingöloppet i första återstarten. Det är ett av mina mest rörande idrottsminnen genom tiderna. I nivå med Jerker (Lysells) VM-guld, berättar Peter Holgersson.
Även om det blivit både fina tider och resultat har karriären kantats av motgångar i form av skador.
– Kroppen är jävligt sargad. Det var inget år under karriären när jag fick vara helt hel, men just mellan 2015 och 2016 fick jag ett bra träningsår. Gjorde ett personbästa och kände att jag hade mer att ta av den säsongen, berättar Anton Danielson som tävlade i Belgien två helger i rad.
Med en vänstervad som spökade fanns det en tvekan att ställa sig på startlinjen. Så blev det. Och värre blev skadan.
– Sen var jag trots allt med på SM några veckor senare, men sprang förstås värdelöst. Jag fick en plats i Finnkampen eftersom jag hade gjort bra tider. Sprang det loppet 10 000 meter, skadad. Jag haltade runt. Sen sket sig hela den hösten och året efter.
Röntgenundersökningar visade på en påbyggnad på skelettet i muskelfästet upp mot knävecket på vaden. Det hade även bildats en inflammation i en slemsäck nere vid hälsenan.
– Jag opererade vaden våren 2018, men efter operationen har jag aldrig kommit tillbaka. Vaden har hela tiden varit ur balans och brister hela tiden när jag försöker trappa upp löpningen.
– Jag tror att det är ett resultat av operationen snarare än min grundskada. Vid operationen grävde man i båda änderna av muskeln. Sedan dess känns det som att vaden hela tiden drar ihop sig och brister.
Du kan inte springa?
– Jag kan få ljusglimtar att jag kan jogga ett par dagar i rad. Samtidigt så följer jag gamla kompisar på Instagram som tävlar och känner då att det skulle vara kul att tävla igen, men så brister vaden. Då går jag till jobbet i stället, ha ha ha.
Du har gett upp tanken på att ta upp karriären igen?
– Just nu känns det avlägset. Jag gjorde duktig rehab fram till hösten -18, men det är två år sedan. Efter det har jag bara försökt hitta en balans. Det var ungefär då jag blev färdig med utbildningen och började jobba. Frågar du mig idag så har jag gett upp, men för ett par veckor sedan fick jag ett ryck och tänkte att det finns en chans att ta upp det i någon form, men så gick vaden sönder igen. Det är samma vad hela tiden, den opererade. Jag vet inte...jag ser inte ljust på att det skulle bli något högpresterande, men det skulle vara kul att komma tillbaka och tävla på lokala stadslopp.
Någon bitterhet?
– Redan vid operationen 2018 var det ett och ett halvt år sedan jag tävlade på riktigt. Det blev som en långsam ”fade out” som redan då hade påbörjats i mitt huvud. Och jag kom ju aldrig tillbaka. Jag kanske borde varit mer bitter eller mer ledsen när det tog slut. Rent krasst tog det slut när jag var som bäst. Det var då det sket sig.
– Med tanke på att jag aldrig får veta hur bra jag kunde blivit, tänker jag på det blir jag bitter. Men under resans gång var det aldrig ett så hårt slag, innerst inne trodde jag nog att jag skulle komma tillbaka. Det är blandade känslor. Jag hade gärna sett att det hade tagit slut på mina villkor, men det är sällan det blir så i löpningen, tyvärr. Det är få som slutar valfritt.