Krönika: De riktigt stora ledarna blir bara färre och färre
Såg på våra egna sportsidor häromdagen att Åke Björhäll sagt adjö till jordelivet. Då kom min första tanke, nu är de inte många kvar - av de riktigt stora ledarna inom Norrrköpings-idrotten.
Redan då var han en stor profil inom Norrköpings-idrotten sedan han dragit igång den s k "väckelsen" i mitten av 60-talet. Sleipner hade rasat ned i division 4 och Åke, tillsammans med bl a Helge Brinkeback, Arne "Varg-Far" Bergström och ytterligare en del herrar med ganska gott om pengar, tyckte att något måste göras.
Det "randiga" hjärtat blödde helt enkelt, de vill inte se sin fina klubb, som en gång i tiden dessutom varit svenska mästare (1938) spela fotboll nästan nere i "gärsgårdsserierna".
Spelare som Leif Jansson, Tommy Andersson, Bo "Bobben" Lagerlund osv köptes in. Och marschen mot division 3 och 2 inleddes.
Startade Alliansserien
När jag träffade Åke första gången var Sleipner tillbaka i "finrummet". Åke satt då med i Sleipners styrelse och ville bjuda på något extra inför fotbollsupptakten. Så vi i pressen blev hembjudna till hans flotta vånging i stan, blev bjuda på mat och dricka, det förstnämnda tillaget av hans egen son Stefan.
Kvällen slutade sedan på Palace där Åke över en flaska champange av gott märke avslöjade sin hemliga plan under nattimmarna:
- Vi ska bilda Östgötaalliansen! Varför ska våra klubbar åka land och rike runt för att spela träningsmatcher när vi kan möta varann på nära håll, menade Åke som redan informerat byggkollegan i Linköping, Erling Sandberg,(då ordförande i Derby) om planerna.
Sagt och gjort. Derby, Saab, IFK Norrköping, Motala AIF och Sleipner drog igång en träningsserie som publikt sett blev en jättesuccé. Inte ovanligt att träningsmatcherna drog uppemot 3.000 åskådare och det gav klirr i kassan när entréslantarna räknades samman.
Betalade dyrt
Träffarna med Åke blev många under årens lopp. Det snackades också ofta mycket om hans givmildhet mot Sleipner. Jag vet inte om ryktena stämmer att han varje år betalade minst 25.000 kr i medlemsavgift. Däremot vet jag att han alltid betalade entré på Idrottsparken när hans kära lag spelade.
Däremot såg man honom aldrig på IFK Norrköpnigs matcher. Trots att klubbarnas styrelse bytte frikort med varandra, ville han inte sitta där på hedersläktaren när inte hans egen klubb spelade.
På senare år var Åkes besök på Idrottsparken och Sleipners matcher lite mer sporadiska. När jag sista gången träffade honom, i våras, var det en trött och sliten man.
Jag kommer att sakna Åke Björkhäll, precis som jag genom åren kommit att sakna en massa andra stora ledarprofiler:
rCarl-Elis "Nalle" Halldén, legendarisk IFK Norrköpings-ledare och värvare fick jag möta några gånger och varje gång blev jag lika förvånad över hans ödmjukhet.
r Sigge Andersson, legendarisk IFK-ordförande, var hårdare i nyporna men ändå en oerhört gemytlig person som gärna fixade till en fest för oss journalister.
r Magnus Sörstadius, försäkringsman och Sleipner-ordförande, är också en man som jag inte kan glömma. Magne var dock en väldigt udda fotbollsbas, när han såg en sin första match på Idrottsparken ställde han frågan till bänkgrannen sedan bollen gått "död" över långsidan:
- Varför tar han upp bollen med händerna?, undrade Magne när spelaren kastade inkast.
r För att lämna fotbollen och blicka mot speedwaysporten så sitter naturligtvis alla möten med Arne "Varg-Far" Bergström fast i minnet. En ledare som ensam kunde avgöra en VM-final eller utöka en serie när det kärvade för hans egen klubb (Vargarna) måste naturligtvis beundras. Och när jag dessutom fick höra historien om att han en lördagsmorgon knallade in på Östergötlands Folkblads sätteri och hjälpte till att bryta sportsidor sedan en av tidningens journalister försovit sig sätter han sig på en ännu högra pedistal i mitt ledarkiv.
r Rupert Kindberg, legendarisk ledare och ordförande för bl a östgötahockeyn. Där vilade inte heller några ledsamheter.
r Lennnart Ljunggren, advokaten som älskade tennissporten, är också en herre som jag inte kan glömma. Lennart fixade nämligen både ditt och datt till Norrköping och framförallt då den första DC-festen i Himmelstalundshallen 1984. Lennart älskade god mat, en fet cigarr och ett glas whiskey, men var också en man som lade sin skäl på idrotten.
Älskade idrotten
Många har sett de här herrarna som mer eller mindre pampar, men det är ett ord inte jag vill använda. I stället handlade det om geniuna idrottsledare som älskade sin sport och framförallt sin klubb.
Tyvärr finns det inte många kvar av den här sorten i dag. Lennart Johansson, Uefa-presidenten med sina 77 år, är den jag närmast tänker på. Trots sin höga ålder sa han nyligen om framtiden:
-- Jag kandiderar fyra år till som Uefa-president.
Att falla på sin post är det många som gjort. Lennarts hälsa har ju varit vacklande i många år, men kanske ett SM-guld för AIK (klubben i hans hjärta) kan få honom att leda europeisk fotboll ytterligare en mandatperiod.
Lennart har jag bara träffat ett par gånger. Men de övriga uppräknade i den här krönikan känner jag stor saknad av. Samtidigt som jag förstår att det kommer att snackas mycket Norrköpings-idrott ovan molnen...
Så jobbar vi med nyheter