NKK:s yngsta grupp inleder tisdagskvällen när konståkarna har sina tider i stora Himmelstalundshallen.
LÄS OCKSÅ: Svedahl: "Det sämsta med Norrköping på idrottsfronten"
LÄS OCKSÅ: LISTA: Här är Norrköping långt ner bland landets kommuner
Himmelstalundshallen kom till 1977 och var där och då en av Sveriges mest moderna ishallar. Det är 46 år sedan nu. Sedan dess har även lilla Stallet byggts. En träningshall några rejäla skridskoskär bort som uppfördes i början av 90-talet.
Däremellan en bandybana som sett sina bästa dagar. Idag är mycket slitet och i behov av uppfräschning parallellt med att alla klubbar som verkar på området vill och behöver ha mer.
Tider och ytor.
Sporten gjorde en kväll på Himmelstalund för att fånga upp hur Vita Hästen, Norrköpings Konståkningsklubb och Borgia har det i vardagen.
En vanlig tisdagskväll i oktober.
Norrköpings Konståkningsklubb har funnits sedan 1956 och haft sin verksamhet i Himmelstalundshallen sedan den byggdes. De senaste åren har klubben haft ett uppsving, med Nikolaj Majorovs flytt till Norrköping, Hugo Bostedts utveckling men också med en bred ungdomsverksamhet.
Anneli Lindberg är sportchef och har varit med länge i olika roller. Från läktaren följer hon de båda gruppernas träning, först klubbens yngre följt av den äldre gruppen.
Hon känner igen sig i beskrivningen av trångboddheten för isklubbarna.
– Vi får vara ganska stora grupper, vilket inte är optimalt i en sådan här sport. Vi behöver yta och får hela tiden parera och anpassa träningen efter det sporten kräver. Nu har vi åkare som Hugo som är på landslagsnivå, då är farten hög vilket kan vara en risk om man är för många på isen, säger hon.
Med en vinter där klubben ska arrangera stans första SM i konståkning på 118 år är det en extra intressant tid för klubben. Samtidigt lever man med sina förutsättningar och de begränsningar som det medför.
Pratar ni med kommunen och har en diskussion igång om förutsättningarna?
– Att vi vill ha en till ishall, ja. Framför allt är det bandyn som är hårdast drabbad av alla, vi lider med dem. Om det fanns en bandyhall skulle det lösa många problem. Dialogen med kommunen är bra, de är väl medvetna om att det är ett problem men det är pengar som saknas. Samtidigt hoppas vi att issporterna någon gång måste få sin tilldelning. Det går inte att säga nej under så lång tid som man har gjort.
My Björkströms dröm är en ny ishall på Himmelstalund.
Nere på isen värmer den äldre gruppen upp under ledning av bland andra förre landslagsåkaren Alexander Majorov. My Björkström har tränat med NKK i ett tiotal år.
Det har blivit en vana att få ihop det under de förutsättningar som finns.
– Det hade varit skönt med en egen hall, så vi har tider för att kunna träna och komma upp i nivå. Så man inte måste flytta sig när Vita Hästen har match eller något annat, säger hon.
Det är drömmen?
– Ja. Ju mer fart man har desto mer måste man se upp för alla. Det har med säkerheten att göra.
Anneli Lindberg håller med om det. Det eviga pusslandet för att få till bra tider och att samsas om de som finns med övriga klubbar tär – även om hon beskriver en bra känsla mellan klubbarna.
– Alla issporter har samma dilemma. Samarbetet mellan oss är väldigt gott. Man måste ge och ta. Alla vill ha mer än man kan få men det problemet är gemensamt, säger hon.
Anneli Lindberg har varit med länge och upplevt kampen om mer isytor på nära håll. Hon beskriver en förståelse mellan klubbarna.
Konståkningsförbundet driver också frågan om istider ur ett jämställdhetsperspektiv. Att sporten som traditionellt lockat fler tjejer också ska få bättre utrymme i fördelningen.
Gör ni detsamma här lokalt?
– Ja, och där tycker jag att det är lite tamt. Att man inte riktigt vågar gå steget längre och prioritera en tjejsport mer så att vi kan växa. Vi är så stora som vi kan bli. Jag tycker inte att man tittar på den aspekten tillräckligt, hur det fördelas mellan killar och tjejer, säger Anneli Lindberg.
Hur ser din dröm ut? Hur skulle det se ut på Himmelstalund då?
– Det skulle finnas en träningshall för konståkning utan sarg. Med sele i taket. Och sedan skulle det finnas en bandyhall. För oss handlar det om ett skal med is. Då skulle ishockeyn kunna få sitt utrymme här. Lite hopplöshet känner man efter så många år. Vi har en bra hall här, vi kan till och med arrangera ett SM. Men kommunen behöver en ishall till.
Vita Hästens ungdomslag tränar i Stallet en tisdagskväll.
Under NKK:s träningspass värmer flera av Vita Hästens yngre spelare upp med löpningar uppe runt läktaren. Det är full verksamhet nästan överallt i hallen. Ishockeyklubben har haft tufft med tider länge. När A-lagsverksamheten gick i konkurs i våras, och även den skulle in i schemat på kvällstid när det inte längre går att ha träningar på dagtid, blev det ännu mer konkurrens om tiderna.
Nyvalde ordföranden Fredrik Jensen har varit inne på det sedan han återkom till klubben.
Mer isytor är på sikt en överlevnadsfråga.
– Det är en av de viktigaste frågorna för Vita Hästen över tid. Om vi ska kunna erbjuda en bra verksamhet för framför allt ungdomsverksamheten, juniorerna och även A-laget behöver vi få fler isytor tillgängliga fler tider på året, säger Jensen.
Robert Axelsson är ny i Vita Hästen där han ska ha rollen som utvecklingsansvarig, delvis med inriktning på just de här frågorna om istider.
När Sporten är på plats tränar U15 och U16 parallellt och delar också på isen i Stallet. Vid sidan av står Robert Axelsson, klubbens nye utvecklingsansvarige, och följer passet. Han är tillsatt för att hantera bland annat den här typen av frågor som träningstider.
Han vet om problemen.
– Jag upplever att det är en väldigt bra dialog mellan klubbarna som verkar här. Jag tycker även att attityden i lagen är sådan att man förstår att man får dela is ibland. Sedan har vi en kravbild som säger att det ska vara ett visst antal pass i de olika åldrarna utifrån de direktiv som finns och det vill vi försöka möta så mycket vi kan. Ambitionen i en drömvärld är att ha lika många tjej- som killag men hur ska vi lösa det?
Amanda Bowenius lever i vardagen med förutsättningarna på Himmestalund som ledare för ett av Vita Hästens ungdomslag.
I de ganska slitna omklädningsrummen förbereder sig ungdomarna för att kliva ut på isen för kvällens pass. Amanda Bowenius hjälper till med att få på ett par målvaktsbenskydd. Hon har spelat ishockey själv och är ledare för U15-laget. Hon vet hur vardagen ser ut med alla träningar som ska pusslas ihop.
– Det blir mycket sena träningar som ligger fram till nio eller halv tio. Eller väldigt tidigt, runt halv fem, för oss. Och mycket delade pass. Den här veckan har vi två ordentliga pass och två som vi måste dela. Vi skulle egentligen behöva fyra egna, säger hon.
Upplever du att spelare slutar för att det inte är rimliga förutsättningar?
– Det är absolut en diskussion. Det är flera som inte kommer när det är sena träningar, vi har flera som pendlar och ju senare det är desto svårare blir det för barnen som har skola dagen efter.
Hur ser du på att issporterna har väntat länge?
– Så har det alltid varit. Med damhockeyn behövs ännu fler tider. Vi lever för samma dröm allihop som utövar de sporter vi tycker om.
Vita Hästens ungdomslag tränar i Stallet en tisdagskväll.
Laget glider ut på isen en stund senare. Stallets gul-skimrande lysrör ramar in träningen medan regnet piskar på utsidan. Fredrik Jensen förstår den ekonomiska verkligheten som kommunen brottas med. Men han säger också att det kan finnas andra alternativ än att bekosta en hall med hundra procent skattepengar.
– Det finns andra ägandeformer som kanske vore intressanta att titta på. Sedan behöver man ha kommunen med sig. Som isklubb kan man inte sitta still i båten och vänta på att kommunen ska bygga en hall. Vi måste själva undersöka vad vi exempelvis har för andra intressenter som kan bidra. Vår målsättning är att öka från 300 till 400 ungdomar på tre–fyra års sikt. Då är det här en avgörande fråga.
Borgiadagen brukar kunna locka många barn och ungdomar att träna bandy.
Borgia har gjort en säsong i bandyns högsta serie, det var säsongen 1988-89. Numera är klubbens A-lag i division 2 med många ungdomar som är på väg uppåt. Det finns drygt 300 medlemmar i klubben. Isen skulle ha varit på plats 1 november – men vädret har inte tillåtit än.
– Den här frågan har varit aktuell i 15–20 år någonting. I takt med att klimatet har förändrats så märker vi av det väldigt mycket. Säsongen blir kortare och kortare och den förskjuts också. Det blir kallare senare vilket gör att vi får is senare, säger ordföranden Ulrika Loebjer.
Borgia har avtal att man ska beredas plats i de ishallar som finns från augusti och tills Himmelstalunds bandybana är redo, men det kan bli sena tider – och för få. Än så länge är det för varmt för att spola upp bandybanan, väderberoendet gör det vanskligt att våga hoppas för tidigt.
– Att vi inte har en anläggning som vi kan lita på känner vi påverkar vår möjlighet att utvecklas som förening. Det blir som ett moment 22. Om vi inte har is har vi inte rätt förutsättningar att behålla och locka spelare. Har vi inga spelartrupper är det svårt att rekrytera tränare. Utan tränare inga spelare. Då hamnar man i limbo och kan inte utvecklas åt något håll.
Diskussionerna kring att bygga en bandyhall, var ligger det idag?
– Dialogen lever. För ungefär tio år sedan fanns det en budgetpost hos kommunen för en bandyhall, men den prioriterades bort av olika anledningar. Senaste åren har vi försökt att systematiskt påverka både politiker och tjänstemän. Det var på gång förra året, det var på väg in en investeringspost igen. Men när budgeten kom före jul var den posten borta och den var inte med i år heller. Men vi ger oss inte. Det här är för avgörande för oss som förening.
Känner ni också att det är issporternas tur nu?
– På senare år har vi fått till oss att det är tre stora behov som finns. Vattenytor i form av simbassänger, isytor och så gymnastikföreningen. Där har man gått vidare nu och bygger en hall åt dem som de jobbat för i många år. Det frusna och det ofrusna vattnet är kvar, det är vår tur nu. Det är viktigt att det finns både sommarsport och vintersport i så pass stor stad som Norrköping.