IFK nere för räkning...

Först och främst:
I alla cupsammanhang, vi räknar de här två kvalmatcherna till den kategorin, är 1-2 på bortaplan inför en retur hemma ett gott resultat. Oavgjort var säkert målet för IFK igår, en förlust med uddamålet kändes säkert acceptabel och att spräcka målnollan bör ha varit en tyngd som försvann från bröstet på alla med IFK-hjärta.
Nu räcker 1-0 för att hänga kvar.
2-1 ger förlängning och eventuellt straffar.
Därför kändes det märkligt att Mjällbys spelare jublade efter slutsignalen och hyllades som hjältar av supporters och att tränaren Hans Larsson var mycket nöjd med att ha vunnit den första matchen.
Kanske räknade han in att IFK varit allsvenskans sämsta hemmalag under 2001 och bara vunnit två gånger på Idrottsparken...
De riktigt nöjda minerna tror jag, åtminstone om vi frågar idag med ett visst perspektiv på matchen, kan hittas i ansiktena hos IFK Norrköpings spelare och ledare. Trots förlusten.

<b>Kramaptigt och grinigt</b>
Konstigt vore annars.
För ni ska veta hur det såg ut i första halvlek ur "Pekings" synvinkel.
Krampaktigt, passivt, grinigt, fegt, skärrat eller för att tala det språk som används i idrottskretsar men som vi sällan skriver ocensurerat: skitnödigt.
Ett ord som känns mer träffande i sammanhanget.
En erkänd hårding som Mikael Blomberg manglades av Mjällbys Marcus Ekenberg redan i kvaldrabbningens första duell och de flesta IFK-arna var rädda om fötterna och det lyste rädsla kring hela lagets agerande.
Högerbacken Stefan Alvén snurrades upp på sin kant av Johan Svensson, vänsterbacken Mathias Florén lirade utan det lätta steget och tvingades till flera vansinniga tacklingar bara för att nämna några exempel.
Det redan bräckliga självförtroendet fick sig flera törnar under de första minuterna.
Först ledningsmålet, på exakt det sätt som alla var förberedda på: en frispark från Listerlandets egen "Pligg", högerbacken Pontus Andersson, som nådde Jens Hermansson efter en nicktouch från första halvlekens kung, Marcus Ekenberg.

<b>Hoppas inte Molde såg Eddie</b>
Sedan blundern av Eddie Gustafsson, en tåfjutt från 30 meter som "solen och en skymmande Fredrik Bild" fick skulden för. Hoppas inte Molde får se den tavlan. Mål-Eddie har faktiskt passerat gränsen för grova och dyra misstag för länge sedan under sin sista säsong i "Peking" och det finns inte plats för fler på lördag eftermiddag om hans avsked ska bli lyckligt.
Jag tvivlade på att IFK Norrköping skulle kunna hämta sig efter den mardrömskvarten, ingenting på Strandvallens hårda gräsmatta påminde om att det var IFK och inte Mjällby som nyligen spelat allsvensk fotboll.
Men vändningen kom.
Om det berodde på tillfälligheter, ett givande peptalk i pausen eller om stormbyarna som drev in över Hällevik spelade ett ödets spratt vill jag helst inte gå in på. Låt mig säga så här: lokalradion i Blekinge rekommenderade folk att hålla sig inomhus och jag tror inte ens att de normalt funtade släppte ut hunden.
Hur det påverkade försöken att spela fotboll kan ni själva gissa.
Jag skulle i vart fall, som ansvarig för IFK Norrköping, inte lägga alltför stor vikt vid själva förklaringarna bakom uppryckningen.
Däremot kan den sista halvtimmen, och slutresultatet, av den första kvalronden ge en nödvändig gnista för spelarna.
Nu gäller det också att preparera dem för klubbens viktigaste match på sex år, sedan returen mot Gais i kvalet 1995. Låt oss hoppas att ingen försöker sig på det billiga snacket om "en vanlig" match när det nu handlar om så enormt mycket mer.
Traditionens makt kommer bli en tung börda att bära på lördag.
Har dagens spelare i IFK Norrköping den tuffhet och "vinnarskalle" som krävs?
Svar kring 18.00 lördag kväll.

Information till våra läsare

IFK nere för räkning...