Relationen till Börje Salming är egentligen inte djupare än att jag bär hans kalsonger ibland och att det så länge jag kan minnas har skrockats om vilken tuffing det är.
Sägner om en legend märkt av ärr och stygn.
En hårding med en mjuk personlighet som fick kanadensarna att visa sin vördnad med en stående ovation mot Tre Kronor, i Kanada, under Canada Cup 1976.
En seg legendar utan kroppsfett, placerad på samma folkhemspiedestal som Ingemar Stenmark och Björn Borg.
Så kom den där obeslöjade intervjun i Expressen och slet undan mattan.
I sviterna av ALS har Börje Salming förlorat förmågan att tala. Han sondmatas via slang och blir svagare och svagare.
Börje Salming är uppe mot en ruskigt elak och lömsk fiende och att han försämrats så här snabbt på så kort tid är det som gör ondast. Det ser inte bra ut. Det kommer inte sluta bra.
Inte ens Börje Salming kan stå emot. Det är så illavarslande det kan bli.
En otacksam och grym motståndare monterar ned honom med sådan djävulsk hänsynslöshet att vi bara kan sitta här och gråta, läsa och snyfta i uppgivenhet.
Börje Salming är 71 år och hålls som en av ishockeyns allra största.
Meritlistan är hisnande, liksom de individuella utmärkelserna och han har placerat sig i ett särskilt idrottshistoriskt fack.
De odödligas.
Det är inte möjligt att han ska sitta bräcklig, skör och frustrerad i en intervju. Oförmögen att prata för egen maskin, våndas över att få tag på bromsmedicin.
I normala fall väljer jag att ta in exakt så mycket jag kan och klarar av för att inte riskera att må för dåligt.
Ett filter måttat tillräckligt med självbedrägeri för att kunna stå ut.
Det är enkelt att snabbt bli mästare på att stänga ute ohyggligheter, terror, krig och sjukdomar.
Det är bara att blunda. Byta kanal och gå ut i köket eller fingra med telefonen.
Skingra tankarna och bilderna på bomber över civila med att helt enkelt resa sig från soffan. Nu tog jag en annan väg.
Men det värkte i varenda por att läsa om Börje Salming.
Efter ingressen fanns det en tanke att strunta i det och klicka in på mer lättuggade nyheter. Inbilla sig att det blir bra.
Rubriken, bilderna och orden skar i ögonen och det var tydligt att det inte skulle bli lättare att ta sig igenom texten.
Det var plågsamt, men den här gången kunde jag inte fly.
Det hade varit en skymf mot Börje Salming att låtsas som om han inte går sin livs svåraste match.
Påminnelsen, den obekväma insikten, att vi är här på lånad tid blir aldrig så tydlig som när vi ser våra största hjältar svaga.