Hur kan man vara så förbålt korkad?
NORRKÖPINGAldrig slutar man förundras. Ludmila Engqvists (eller Narozjilenko som hon hette innan hon gifte sig i Sverige) dopningerkännande i söndags på ett hotell i Köpenhamn fick man mig tyvärr direkt känna:- Jag hade rätt i mina tvivel!I mina ögon har Ludmila aldrig varit svensk. Utan rysk.
Foto:
Den gången dömdes hon till fyra års avstängning, en dom som ändrades till tre år sedan hennes dåvarande man erkänt i rysk domstol att han gett henne preparaten (även då anabola steoider) utan hennes vetskap.
- Men vi inom IAAF (internationella friidrottsförbundet) friade henne aldrig, påpekade Arne Ljungqvist, den störste bekämparen av dopning i både Sverige och världen, i går.
<b>Alla vänner fördömde henne</b>
Arne, liksom alla andra inom friidrottsfamiljen, fördömde henna under måndagen. Här några citat som säger allt:
"Att Ludmila åker dit är bara ett bevis för att hon alltid dopat sig. Jag varnade folk på Svenska Friidrottsförbundet och sa att det fanns många lik i garderoben när de tog in Ludmila."
(Patrik Sjöberg, f d världsmästare i höjdhopp)
"Ett tragiskt slut på hennes karriär. Att dopa sig är det fulaste man kan göra."
(Malin Ewerlöf-Krepp, landslagskompis)
"Hon har lurat sig in i svenska folkets hjärtan. Jag tror hon dopat sig till och från under hela sin karriär."
(Robert Kronberg, landslagsman på 110 m häck)
"Jag känner mig sviken. Men jag kan inte säga att jag blev chockad."
(Arne Ljungqvist, ordförande i IAAF:s medicinska kommitté)
Ludmila har inte bara svikit alla som trott på henne. Hon har framförallt svikit sin kompis i tvåmannaboben Karin Olsson som nåddes av Ludmilas erkännande i söndags:
- Jag är naturligtvis chockad och besviken. Men är bra att dom rensar bort fuskarna, var Karins kommentar.
<b>Blir ingen OS-bob?</b>
Hon och Ludmila har ju förberett sig, med hjälp av sponsorer och pengar från IOK, på en start i tvåmannabob i Salt Lake City. Den starten, som siktade mot en OS-biljett, blir inte av. Även om bobförbundet hinner hitta en ersättare så hinner de knappast bli ett tillräckligt bra team för att få åka. IOK:s krav kvarstår naturligtvis att man ska kunna placera sig bland de åtta främsta i slutprotokollet.
Ludmila växte upp under knappa förhållanden borta i Ryssland. Hon blev tidigt med barn och född 1982 en dotter, fadern var just tränaren Nikolaj Narozjilenko. Friidrotten blev hennes chans till ett drägligare liv, ett liv utanför de då ganska stängda östgränserna och en chans att leva i väst.
Hon träffar sedan friidrottsmanagern Johan Engqvist borta i Ryssland och får en chans att flytta till Sverige. Sommaren 1996 blir hon svensk medborgare och kort tid därefter vinner hon OS-guld på 100 m häck i den blågula friidrottsdräkten.
Ett stort ögonblick. Både för Ludmila, hennes man och nationen.
Hon tses t o m till Sveriges populäraste idrottskvinna av Aftonbladet och RF.
1997 får hon Svenska Dagbladets bragdguld efter sitt andra VM-guld (det första vann hon 1991, fast då i de ryska färgerna).
1999 gick hon ut och avslöjade sin bröstcancer. Ludmila opererade bort ett bröst och gjorde på sensationellt kort tid come back på friidrottsbanorna igen.
<b>Stanna kvar - i Spanien!</b>
I juli i fjol meddelade hon dock att friidrottskarriären var över. Men inte hennes framträdande på tävlingsbanorna, hon skulle satsa på ett OS-guld i bobsleigh.
Det har varit mycket tårar, bragder, guld och skratt (rumpan glömmer man faktiskt inte) i Ludmilas liv. Men nu när det sista kapitlet, jag lovar, är skrivet finns det absolut ingen enda tanke på försoning:
Hur kan man dopa sig för en sketen bobtävlings skull, eller kälke som vi normalt funtade säger, kallar sporten som i stort sett inte finns mer än i mellersta och södra Europa.
Hur kan man vara så förbålt korkad att man avslöjas en andra gång. Och förstör sitt eget liv, ialla fall som svensk, för allti.
Jag läste att Ludmila var på väg ned till sitt hus i Benidorm nu. Jag ber henne bara en sak - stanna där resten av livet!
Så jobbar vi med nyheter