Hur långt kan man sträcka sig för att nå sina drömmars mål?
Frågan blev åter aktuell när Dolphins kvitterade till 2–2 i finalserien mot Södertälje Kings i torsdags. En match där Norrköpings lagkapten Adnan Chuk visade att viljan övervinner det mesta. Även sjukdom.
Som ni säkert vet drabbades ”delfinernas” 32-årige veteran nyligen av vattkoppor, en eländig barnsjukdom som sänkte guarden fullständigt.
Adnan lät sig emellertid inte knäckas av sjukdomen och hade lite flyt med febertopparna inför fjärde mötet i Stadium Arena. Han var plötsligt spelbar, fick grönt ljus av lagets läkare och plågade sin kropp under totalt fjorton minuter.
Förmodligen var det värt uppoffringen. Menar, hemmalaget vann ju och har fortfarande en skaplig chans att bli svenska mästare i basket i nästa vecka.
I intervjun direkt efter matchen såg man tydligt hur tagen han var. Svaren från reportens frågor kom stötvis och man undrar ju om han överhuvudtaget lyckades resa sig ur sängen igår. Efter den uppvisningen klingar det en aning illa att gnälla över ömmande lår och knän. Adnan Chuk har så att säga lagt ribban.
Jag älskar när viljan växer sig starkare än kroppens eventuella begränsning.
Det här sättet att tänja på gränserna skiljer oftast vinnaren från medelmåttan. Skidåkaren Gunde Svan var ett utmärkt exempel på en atlet som kunde ta sig över smärttrösklar och andra begränsningar. Många gånger föll masen ihop efter målgång, snorig och svettigt segerrusig medan bröstkorgen skrek efter syre. Gunde var en vinnare och flyttade hela tiden gränserna för vad man trodde var möjligt.
Fotbollsspelaren Stefan Schwarz (Malmö, Benfica, Arsenal) spelade en landskamp mot Skottland med brutet ben. Det låter obegripligt för oss vanliga dödliga som inte tog oss förbi division 4, men Schwarz, som har tyska rötter, är naturligtvis gjord av ett annat, hårdare virke. Det fanns inte på kartan att "Svarre" skulle kliva av. Även om smärtorna måste ha varit outhärdliga.
– Det gäller att sätta sig i respekt, så enkelt är det, var svenskens livsfilosofi under karriären.
Ingenting kunde skrämma skåningen. Inte ens en fraktur. Vad är väl ett brutet ben, liksom?
För att komma dit – bortom egna begränsningarna – krävs åratal av träning. Det är fysiska såväl som mentala barriärer som måste brytas ned innan man är där. Charlotte Kalla visste det och blev belönad under OS i Sotji. Skidstjärnan vann både medaljer och svenska folkets kärlek och beundran.
Men alla kan förstås inte vara lika hårda och seglivade som Mr Walter R Walsh från Hoboken, New Jersey.
Jänkaren, en duktig skytt fick som fick jobb hos FBI, jagade och fängslade gangsters under 1930-talets USA och tävlade för sitt land under London-olympiaden 1948. Alltså samma år som när Sverige med kraftig dominans från IFK Norrköping vann fotbollsguldet efter en bländande finalmatch mot Jugoslavien på Wembley.
Walter Walsh tog inte guld, men kom tolva i skytte. Inte så illa pinkat av den då 41-årige lastgamle agenten som också hann skjuta ihjäl elva skurkar under sin långa karriär i den legendomspunna ”byrån”.
87 år gammal var han kapten för sitt land under veteranmästerskapet i Schweiz och ännu behövde han inte glasögon eftersom synen var perfekt.
Men i tisdags var det dags att säga goodbye till jordelivet. Walter Walsh drog sin sista suck och avled i sitt hem i Arlington, Virginia, 106 år gammal, rapporterar New York Times.
Jag vill gärna tro att han själv insåg att livet var färdiglevt.