Ett stycke idrottshistoria
NORRKÖPINGEn minut och tio sekunder kvar av matchen. 14-20 på resultattavlan. Coach Hardy tuggar på underläppen. Quarterback Martin Wiman får bollen och backar. Söker ett passningsalternativ i tumultet. Jag slutar andas.
När Folkbladets reporter Andrev Bergström fick se det här, premiären av superelitserien i amerikansk fotboll, blev han alldeles hänförd. Minst sagt. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
Amerikansk fotboll har aldrig intresserat mig. Den besynnerliga kombinationen av frustande tuppfäktning, minutiös strategi och idrottsvärldens mest invecklade regelverk har bara gjort mig förvirrad och trött.
Och alla dessa positioner.
I den "vanliga" fotbollen håller jag lätt reda på backar, mittfältare och anfallare.
Men den amerikanska ...
Running back, tackle, defensive tackle, defensive end, cornerback, quarterback, linebacker, center, guard, tightend, widereciever, kicker, punter och så vidare.
Och ändå är detta en folksport i USA, landet där filmskurkarna måste halta, bryta på tyska och skjuta k-pist på barn för att publiken ska förstå vem som är ond och vem som är god.
<b>Blandade känslor</b>
Ni förstår säkert att det var med blandade känslor jag konstaterade att bevakningen av lördagens säsongspremiär mellan Norrköping Panthers och Örebro Black Knights tilldelats mig.
Mina visuella erfarenheter av sporten var så långt begränsade till två eller kanske tre direktsända Super Bowlfinaler i sällskap med TV3:s pajaskommentatorer.
Men snart skulle jag förstå.
I matchinledningen plågades spelet av sköra premiärnerver och stundtals såg spelarna faktiskt ut att ha glömt bort både regler och strategi under vinteruppehållet.
Panthers slarvade en hel del, Örebro slarvade mindre och Pantherscoachen, den amerikanske stockholmaren Kolya Hardy, var märkbart irriterad över att matchklockan på resultattavlan inte fungerade.
- How much time?, gastade coach Hardy åt domaren i slutet av den andra quarten vid ställningen 7-7.
- Trettinie sekunder.
- What?
- Trettinie sekunder.
- Whats that?
- Förtinajn seconds!
39 sekunder senare stod det 7-14, ledning för svartklädda Örebro.
<b>Varm korv i paus!</b>
Min stundande attitydförändring till amerikansk fotboll gav ett första utslag någon gång i slutet av halvtidsvilan, eller närmare bestämt i slutet av korvkön. Döm om min förvåning när jag upptäckte att korven var precis lika överkokt, slapp och underbar som någonsin en korv på Idrottsparken.
Bara lite billigare.
Belåten, med korvskinn mellan tänderna och en nyfödd ambition att förstå detta märkliga spel, bänkade jag mig för ytterligare två quarters.
Resten blev ett stycke ytterst dramatisk och välregisserad idrottshistoria, inte bara för mig.
Gästerna sprang ganska så omgående iväg till 7-20 i inledningen av den tredje quartern och matchen verkade liksom ganska punkterad. Men sedan påbörjades den mirakulösa upphämtning som skulle sätta min journalistiska plikt att inte röra en min på hårda prov.
Johan Ahlströms touchdown till 13-20 och den efterföljande bonuspoängen struntar jag i att referera i detalj, trots att det var minst sagt vackert. I stället släpper jag in er i handlingen med exakt tre minuter kvar av matchen.
Fjärde och sista försöket för Panthers, som befinner sig sisodär en tio yards in på egen planhalva, att skaffa sig fyra nya försök. Publiken undrar huruvida hemmalaget ska välja spark eller spel, passningsspel eller springspel. Örebrospelarna undrar också. Liksom pantrarna själva, verkar det.
<b>Osannolik dramatik</b>
Det blir sedermera ett passningsspel och Karl-Johan Sjödin, som sedermera ska omnämna matchen som "det bästa jag upplevt på plan", svävar som en superhjälte i luften när han suger in Martin Wimans 35-yardslyra.
Karl-Johan ska förresten bli matchhjälte om en liten stund, men det vet han inte än.
Det är nu jag ställer mig upp.
Handsvett, klåda och skriande nikotinbehov. Alla de där symptomen på olidlig spänning som jag aldrig trodde att den här sporten skulle ge mig.
Johan Ahlström och Patrik Edstam kirrar ytterligare fyra nya försök men nu återstår bara två minuter och Norrköping spelar mot två motståndare, Örebro och klockan.
En minut och 57 sekunder kvar.
Johan Ahlström tar ett par yards (den här gången springer han ut över sidlinjen för att stanna klockan, något jag dittills inte haft en aning om att man kunde göra) innan Karl-Johan Sjödin säkrar ytterligare fyra försök.
Jag mår plötsligt skitdåligt, det slutgiltiga beviset på att man faktiskt bryr sig om ett lag förlorar eller inte.
En minut och 10 sekunder kvar.
14-20 på resultattavlan.
Coach Hardy tuggar på underläppen.
Quarterback Martin Wiman får bollen och backar.
Söker ett passningsalternativ i tumultet ...
Och hittar Karl-Johan Sjödin som sprungit sig loss långt nere till vänster bakom Örebros mållinje.
Touchdown!
Vill jag skrika, men jag lyckas tygla mina impulser och ut kommer just ingenting.
Jag försöker se cool ut, men jag är helt såld.
Matchen slutade förresten 21-20 till Norrköping.
Så jobbar vi med nyheter