"Barn mår bra när de rör på sig. Led dem till en lekpark och se när nyfikenheten tar över, så förstår du vad jag menar. Det är inbyggt i blodet. Kraften vill ut och testa gränser. Den vill inte sitta still", skriver Mattias Heikki.
Tack och lov kunde jag svara ja. Jag var där vid den första fullträffen. Jag såg glädjeexplosionen. Och det jag själv kände inombords var lika starkt.
Jag fick behärska mig. Le och vinka. Och undra: Vem tusan hackar lök här i Rambodalshallen?
Jag är så glad över att jag satt på den där träbänken just den här eftermiddagen. För där och då hittade jag svaret på frågan som filosofer har grubblat över sedan grottornas tid.
Vad är meningen med livet?
Det här! Just det här ögonblicket! Nedkokat och konkretiserat. Ta mig fan, här har vi svaret på den eviga frågan: Att sätta barn till världen – och se dem må bra.
För barn mår bra när de rör på sig. Led dem till en lekpark och se när nyfikenheten tar över, så förstår du vad jag menar. Det är inbyggt i blodet. Kraften vill ut och testa gränser. Den vill inte sitta still.
Idrottsrörelsen är en hjälte. Nej, sudda...en superhjälte, snarare, med mantel och magiska krafter. Hon berikar våra barns liv, hon till och med räddar liv.
Barnfetma och psykisk ohälsa går hand i hand med stillasittandet. Vår hjälte krigar mot det. Hon tar våra ungdomar till idrottshallar, gym och fotbollsplaner. Hon leder tjejerna och killarna bort från soffornas stillasittande eller från gatornas trubbel.
Men den tajta dräkten är blekt av för många tvättar. Masken är sliten. Vår superhjälte tappar kraft som en gammal mobils batteri försvagas i sträng vinterkyla. Hennes ljus blir svagare som om en höst är i antågande.
För de ideella krafterna blir bara äldre och äldre.
I höstas gjorde jag en reportageserie om Fotbollens Riktiga Hjältar. De som i alla år har ställt upp och osjälviskt tagit av sin egen tid för att våra barn ska kunna spela fotboll.
Frågan jag ställde mig efter varje intervju var: Vem tar över efter dem? Klockan tickar eftersom medelåldern på hjältarna är hög.
Utan dem, inget spel. Men hjälteåldern är inte det enda orosmolnet på idrottshimlen.
Jag är ingen forskare. Jag är ingen företagsledare. Jag har inte ens några högskolepoäng. Jag är bara en simpel gruvarbetarson, numera sportjournalist och fotbollspappa.
För vad det är värt, här är vad jag ser:
Priserna på mat, el, drivmedel och hyror bara stiger.
Priset på våra barns idrottande blir bara dyrare och dyrare.
I takt med att fattigdomen brer ut sig får vår superhjälte bara mer och mer att göra. Och hon mäktar inte med att flyga överallt.
De barn hon inte hinner beröra löper större risk att hamna i alkohol- och drogmissbruk och kriminalitet. Samtidigt bygger Kriminalvården nya anstalter för att hänga med i det stigandet behovet av inlåsningar.
De barnen som vår superhjälte inte hinner inspirera löper större risk att drabbas av ohälsa – psykisk och fysisk. Samtidigt kommer larmrapport efter larmrapport som målar upp en och samma bild: Våra barn blir tyngre och tyngre. Våra barn mår sämre och sämre.
Det känns som att jag bevittnar ett tåg på en räls som abrupt kommer att ta slut. Men inte vid en perrong eller en ändstation. Slutet är snarare en bergvägg eller ett stup.
Kriminalvården bygger nya anstalter för att hänga med i det stigandet behovet av inlåsningar.
Jag har inga svar. Jag har inga konkreta politiska eller ekonomiska lösningar. Jag är mest frustrerad av pusslet jag lägger och framtiden jag tycker mig se. Jag vet inte mer än någon annan. Men jag vet att det här är en tågkrasch som jag inte vill bevittna.
I stället vill jag uppleva det här:
Drömscenario ett: I framtidens Sverige idrottar alla barn. De har råd och de har praktiskt möjlighet till det.
Men vem ska betala?
Samma väsen som tar fakturorna för den psykiska ohälsan tio år senare. Eller för sjukvården som rycker in när barnfetman har åldrats till välfärdssjukdomar. Samma plånbok som cashar ut för de nya anstalterna och för alla alkohol- och drogrelaterade skador som uppstår i alla former och skepnader längre fram i livet. Det som började på de där gatorna och sedan bara fortsatte.
Det är de checkhäftena som ska stå för fiolerna. Och de ska betala nu. För räntan tickar. Framtidens räkningar är styggare, dyrare och mörkare.
Drömscenario två: I framtidens Sverige är varje mamma och pappa en idrottsförälder. Alla efter sin egna förmåga.
Tillsammans vitaliserar vi vår superhjälte. Våra ideella krafter förstärker och bygger upp. Vi tar över efter de äldre när de inte orkar längre.
Och i samma veva bygger vi upp en ovärderlig relation till våra egna barn.
För idrottsrörelsen bygger familjer starkare. Och starkare familjer bygger starkare samhällen. En närvarande mamma och pappa förhindrar fler brott än landets alla poliser.
Sist men inte minst. Din dotter och son skulle älska om ni var med. För när de gör mål, när de lyckas, när de känner glädjen fylla deras små kroppar vill de alla samma sak.
De vill fira sitt mål.
Och de vill möta sin mammas och pappas blick.
TIPSA OSS!
Vad tänker du? Berätta för oss! Hör av dig på mattias.heikki@ntm.se