Denseln-ungdomar tog länets första Tiomila-seger
STRÄNGNÄS Thomas Lilja, Märta Mollén, Mattias Ericsson och Albert Mollén från OK Denslens gjorde i helgen det ingen annan östgötaklubb klarat av när man svarade för distriktets allra första 10-milavinst. En historisk seger onekligen. - Vi stod och skakade av spänning.
Spänningen steg från början när startmannen Thomas gjorde precis det alla hoppats på och var med i täten vid växlingen efter första sträckan.
- Drog järnet till startpunkten för att kunna hänga med därframme, berättade snart 15-årige Thomas, som oturligt fick stå i sista startledet. Det innebar ett med krigande med armbågarna för att försöka ta sig förbi de 250 lagen framför.
<b>Lätt orientering</b>
Thomas hade ork till både det och det fortsatta racet genom första sträckan innan han växlade över till Märta, yngsten i gänget och 14 i år.
- Det var rätt lätt orientering på min sträcka, konstaterade Märta i eftersnacket med ett härligt självförtroende, väl medveten om hon har få konkurrenter som kan matcha henne löpmässigt.
- Anade att vi skulle kunna komma bra, fortsatte hon lika lugnt, övertygad om att brorsan Albert skulle kunna fixa till det på slutet.
Men dessförinnan gällde det för tredje sträckans Mattias Ericsson att gå rätt.
- Försökte koppla bort nervositeten. Vi hade gjort upp taktiken i förväg. Jag skulle inte försöka gå loss utan bara se till att vi var med, förklarade Mattias också han 15 år senare i år.
Meningen var att Albert skulle få slagläge på slutsträckan och kunna avgöra med sin gudabenådade löpkapacitet.
Taktiken höll och Mattias, som gick ut som trea, klarade den stressiga orienteringen utan bommar och kom in strax bakom täten, som sjua. Det var sekunder mellan de som nu jagade ut i täten på slutsträckan och då förstår man att klubbens förväntan stegrades.
- Vi missae ganska mycket i början. Var lite orolig för de finländska lagen. De brukar alltid ha löpstarka killar, berättade Albert om slutsträckan, men det var ingen som kunde gå loss, utan det blev som man hoppats på i Denseln, en rent avgörande spurtstrid och där kom Alberts kapacitet till sin fulla rätt.
- Hade förberett mig tidigt och läst in sträckan från näst sista tilll sista kontrollen för att kunna rycka där.
<b>Stort jubel</b>
Det blev lagerkrans och stora jublet. Vid den uppföljande pampiga prisceremonien sågs en och annan glädjetår bland de lyckliga Denslarna. Familjeklubben från Skärblacka hade visat hela orienteringsvärlden vad den kan.
- Ja, det var värt några tårar. Det är faktiskt svårt att förstå hur stort det här egentligen är, kommenterade Anders Lilja, pappa till Thomas.
Så jobbar vi med nyheter