Stefan Löfven slog ett slag för "folkvettet" när han på fredagen 27 mars framträdde vid en pressträff om Coronapolitiken. Vid pressträffen meddelade Löfven att det från och med idag söndag inte är tillåtet att samla allmänna sammankomster  och offentliga tillställningar för fler än femtio deltagare. Beslutet gäller i stort sett alla slags sammankomster - om jag förstår saken rätt - och bör ses som ett sätt för myndigheterna att inskärpa behovet av folkvett. Myndigheterna använder sitt vett för att få folk att använda sitt vett. 

Som Sveriges "riksfilosof" Lena Andersson  konstaterade i en förtröstansfull visdomsspäckad text i DN 28 mars så finns det faktiskt inga förbud mot att gå ut och äta, gå på kafé och allt sådant. Ändå gapar krogar och gator tämligen tomma. Folk tänker själva, använder sitt vett för att reflektera över vad som är ett lämpligt uppträdande givet floran av skarpa rekommendationer och beslut från högre världslig makt. 

När antalet i de förbjudna sammankomsterna krymper från 500 och till 50 personer så förstår vi att denna tiofaldiga skärpning är en signal om ett ökat allvar. Vettet får oss suckande att inse att släktträffen i påsk får ställas  in, att det inte blir någon semesterresa, att barnbarnen får stå på vänt, att det kan bli kärvt med jobb, att det gäller att ställa om tankarna för att härda ut.

Samspelet mellan vett hos folk och myndighet är en grundläggande ingrediens i det svenska upplägget av Coronapolitiken. 

Säkerhetsventilen är att vi vet att detta inte kommer att pågå i evighet. I sin krönika i DN förklarar Lena Andersson att det finns ett "slutdatum" för krisen men att detta slutdatum inte kan fastslås och/eller kommuniceras. För att stå ut med oss själva som människor så måste vi först göra allt vad vi kan för att försöka rädda liv - även de mest skröpliga och försvagade liven. Alternativet kan diskuteras intellektuellt. Ställ de svagaste åt sidan medan andra ser till att samhällslivet, jobben, ekonomin, pensionerna och allt annat skjuter fart igen genom tillväxt och handel. 

I praktiken är det dock kört för ett sådant alternativ. Ett samhälle där vi undviker att försöka göra vad vi kan för att rädda liv kommer att bli ett betydligt sämre och ruggigare samhälle än ett samhälle där vi får ta i allt vad vi kan under många år för att reparera allt som skadats under livräddningsförsöken. Så är det nog.

Lena Andersson påpekar  att "kriser" inte är för evigt. Antingen kommer vi tillrätta med virusets härjningar på ett bra sätt och då återgår vi snabbt till ett mer normalt liv. Eller så visar det sig att trots alla livräddningsförsök så fortsätter Coronan att ta liv och då får vi böja oss för det och återgå till normaliteten utifrån det läget. 

Att ha folkvettet med sig på den resan är tryggt och klokt. Folkvettet har chans att dämpa och förkorta krisen. Framförallt ger folkvettet oss bättre möjligheter att komma igen då vi väl passerar slutdatumet.

Vi i folket känner oss nämligen inte som en beordrad hop som föses hit och dit av myndigheter vars vett vi alltmer ifrågasätter. Var och en har istället själva fattat en hel del begränsande beslut om sitt eget och andras liv. 

Saken ska inte idealiseras för mycket förstås. Ska det fungera så krävs ett vettigt ledarskap. Det kommer vi aldrig undan. Och som jag ser på saker och ting så har vi ett vettigt ledarskap.