Ett av de fulaste retoriska knepen är att tillskriva sin motståndare åsikter denne inte har och sedan argumentera emot dem. Tyvärr är det just detta som Gunilla Hellberg nedlåter sig till när hon i Folkbladet 15 januari går i debatt med mig om min artikel. (11/1)
Jag förnekar inte med en enda stavelse att det finns olika språk och kulturer, min artikel handlade om hur vi ser på jordens tillgångar. Om vi ser dem som något som tillhör bara oss som bor ovan på dem just nu och bara i vår tid, eller om de tillhör hela mänskligheten och ska räcka till även för kommande generationer. Jag vänder mig också mot att vi har en tendens att värdera människor olika beroende på hudfärg, religion eller kulturell identitet, och att till att se dessa skillnader som problem snarare än tillgångar. Till skillnad från Gunilla Hellberg tror jag inte att den rännil av jordens alla flyktingar, minst 60 miljoner människor, som kommer till vårt land gör det därför att de brunnit av en oemotståndlig längtan att få komma just till Sverige. De kommer därför att levnadsförhållandena i deras hemländer till slut blivit totalt outhärdliga. De allra flesta har ingen större önskan att få leva i fred sina hemländer igen. Jag tror att både jag och Gunilla Hellberg delar denna önskan.