Jag har länge uppskattat Widar Andersson (WA) som en spännande skribent med nya infallsvinklar. På senare tid tycker jag dock att WA har hamnat snett. WA hävdar tre teser:
- Att politiken är en ”bransch”, att ”hantverket är det som konstituerar politiken” medan ”åsikter, idéer, uppfattningar och ideologier är dussinvaror”;
- Att det är ”olyckligt att SD inte bjöds in till överläggningarna om invandringspolitiken”, dvs att Sverigedemokraterna (SD) bör normaliseras;
- Att en mer restriktiv invandringspolitik är nödvändig, inklusive att vi måste lägga fast något slags tak (”dra i nödbromsen”) för hur många flyktingar vi bör ta emot.
Jag håller inte med på någon av punkterna.
För mig är politiken framförallt demokratins dagliga uttryck, inte en näringsgren. Därmed är det också helt avgörande att politiker står för tydliga värderingar, som man inte kompromissar om, men att man sedan utifrån denna värdegrund formar kompromisser med andra som delar värdegrunden – även om de står för andra idéer i dagspolitiken.
Jag har fått frågan om varför (s) är så ”taskiga” mot SD och inte bjuder in dem till förhandlingar som vi gör med de övriga.
För mig är svaret enkelt: SD har som folkvalda rätt till samma villkor som alla andra, men det är något annat än att kompromissa med dem om sakpolitikens innehåll. Att jag inte vill ha med dem i förhandlingar om t ex invandringspolitiken beror på att de inte står för samma grundvärderingar som övriga partier, framförallt att de inte står upp för den helt avgörande principen ”människors lika värde”.
Ett parti med färska rötter i extremism och rasism, som ideligen tvingas utesluta stora grupper medlemmar inkl hela ungdomsförbundet för kontakter med nyfascistiska krafter och vars ledande företrädare (Söder & Ekeroth med flera) sponsrar högerextrema websajter och trasslar in sig i rasistanstrukna resonemang om ”svenskhet” har mycket kvar att bevisa innan de kan normaliseras.
Slutligen: Jag anser att Sverige historiskt har valt en klok migrationspolitik, dvs en generös men reglerad invandring, både vad gäller arbetskraft och flyktingar. Jag är däremot kritisk mot hur vi har hanterat den integration som måste följa på denna invandring.
I det akutläge vi nu delar med många länder måste vi dels öka polisens, Migrationsverkets och kommunernas resurser för att hantera mottagandet, dels få ett jämnare fördelat ansvar både internationellt och inom Sverige. Jag är fullt beredd att också diskutera snabbehandling av asylansökningar från s k säkra länder, nya vägar in på arbetsmarknaden mm. Men jag är inte beredd att stänga gränserna, sätta volymtak som urholkar asylrätten eller införa något slags svältkur för människor som flytt för sina liv för att avskräcka dem från att komma hit.
Vi kan inte tänka bort krigen i omvärlden eller IS-förtrycket, inte bortse från folkrätt och FN-konventioner om skyddsbehövande flyktingars rätt att söka asyl.
Vi behöver förvisso hjälpa till mer i Libanon, Jordanien och Turkiet och få ett rättvisare ansvarstagande i EU, men det kommer inte att minska behovet att ta emot flyktingar i Sverige. Att då, som WA, raljera om flyktingars ”lust att komma till Sverige”, som om det vore en semesterresa, är osmakligt. Och att tala om ”stopp för uppehållstillstånd till några andra än konventionsflyktingar” är oansvarigt med tanke på att många länder som är betydligt fattigare än vi tar emot betydligt fler flyktingar än vi.