Toppmöten avlöser toppmöten i Brexitsaken. Senaste budet – natten mot torsdag 11 april – är att Storbritannien har fått ytterligare ett knappt halvår på sig att få till ett avtal som reglerar landets utträde ur EU. Upphetsningen i media är på många sätt begriplig. Det är en stor nyhet att ett land – dessutom en stormakt i sig själv – vill lämna föreningen som under de senaste 30 åren har tagit emot en strid ström av nya medlemmar.
Den upphetsade rapporteringen i de breda medierna är dock tämligen endimensionell. Storbritanniens utträde är inte enbart Storbritanniens ”fel”. Det finns en stark spänning mellan bredd och djup i det europeiska samarbetet. Storbritannien är en klar förespråkare för bredd och en lika klar motståndare mot djup i samarbetet. Britterna har mycket svårt att förlika sig med att en institution i Bryssel ska överta nationella beslut om till exempel arbetsmarknad och migration. En hållning som det som svensk och socialdemokrat är mycket lätt att sympatisera med.
Mer att läsa: Den konservative kunde varit jag.
Politiskt och psykologiskt har Storbritannien egentligen aldrig varit med i EU. I takt med att det brittiska samväldet började tackla av under 1950- och 60-talen så närmade sig landet så sakta det då tämligen nybildade EG; grundat av de klassiska ärkefienderna Tyskland och Frankrike. Det konservativa partiet var pådrivande för medlemskap medan Labour varnade för att EG kunde vara slutet för Storbritannien som nation.
Vägen in i EG var minst lika besvärlig som vad dagens väg ut ur EU tycks vara. Två gånger under 1960-talet la Frankrike in sitt veto mot britternas medlemsansökan. Storbritannien bildade sitt eget frihandelsområde EFTA där Sverige och fem andra europeiska länder ingick. EFTA var ett svar på den frihandelsmarknad som de sex medlemsländerna i EG satt i verket.
1973 kom så slutligen Storbritannien in i EG. 1975 bekräftades medlemskapet i en folkomröstning. Landet har hållit sig utanför Schengensamarbetet och euron.
Ett land som Storbritannien borde kunna vara med i EU utan några större problem. Utträdet – när och hur det nu kommer – borde vara en uppfordrande signal om att framtiden bör stakas ut i mellanstatlig bredd snarare än i överstatlig spets.