Widar Ungefär 60 miljoner människor röstade på Donald Trump i USA: s presidentval 2016. Det är ganska många. De allra flesta av de där många som röstade på Trump är vanligt hyggligt folk som hoppades att Trump skulle vara bäst för ekonomin, för jobben, för barnen, för dem själva, för USA. Trumps valkrets innehåller självklart också ett okänt antal obehagliga typer. Kanske rentav en och annan riktigt obehaglig typ. Men inte så många. Det som kännetecknar riktigt obehagliga typer är nämligen att om de överhuvudtaget röstar så hamnar rösterna mycket sällan i vinnande presidentkandidaters röstboxar.

Det känns motiverat att påminna om hur saker och ting förhåller sig i dessa dagar.

USA drabbas tragiskt nog av dödliga skjutningar i stort sett varje dag. Störda människor med i stort sett fri tillgång till hel- och halvautomatiska vapen mördar regelbundet andra människor på skolor, köpcentrum, trappuppgångar, biljardhallar, i familjers vardagsrum, på gator och torg.

Nyligen genomfördes en av alla dessa skjutningar av en person med böjelser för rasism, nazism och med band till vit makt – rörelsen.

I det ställningskrig mellan presidentmakten och media som Donald Trump framgångsrikt provocerat fram så blir denna rasistiskt motiverade mördare ett fläskben som pressen inte kan låta bli att hugga på. Enligt denna press är rasistiskt motiverade mord nämligen en ren konsekvens av Trumps hårda attacker mot illegal invandring och/eller mot Demokraternas vänsterflygel.

På måndagen höll den amerikanske presidenten ett tal med anledning av de tragiska skjutningarna.

Han tog avstånd från rasism, nazism, från vit makt och från hat. De västerländska storstadsmedia som jag scannade av här och där gick i fällan. Trump är inte att lita på, sa några. Trump förvånar positivt, sa andra.

Vad redaktörerna glömmer är att Trumps 60 miljoner väljare är vanligt folk där ytterst få gillar sådant som nazism och skjutningar och elände. Föreställningar om att Trump skulle vara valtekniskt beroende av vit makt/nazism grupper är enbart uttryck för - ibland kanske omedvetet - önsketänkande.

Önskeideologiska gärningsmän är oftast ett svinhugg som går igen. Den så kallade Lasermannen och mördaren John Ausonius invände till exempel starkt mot hur han utnyttjats i ideologiska kampanjer:

”Att bli jämförd med bland annat Breiviks ideologiskt motiverade gärningar är grovt och felvisande. Mina angrepp var tokiga och hänsynslösa men mer verk av en galning än terroristliknande.” (Expressen 18/2 2016)

Medias läxa är följande: Väljare är här som overthere i huvudsak hyggligt folk utan smak för vare sig galningar eller extremister.