Om lite drygt två veckor ska den aktiva kärnan i Liberalerna välja sig en ny partiledare. Tre kompetenta kandidater till uppdraget har trätt fram; vilket i sig självt är uppmuntrande för Liberalerna. Partiet är på väg att överta KD: s klassiska roll som under-spärren-parti i opinionsmätningarna. Vad värre är så förefaller Liberalernas minskande folktycke att vara strukturellt. Det går så sakta nedåt från 1960-talet och framåt.
Det är inte illa att partiet i det svåra läget lyckas attrahera Erik Ullenhag att lämna diplomatkarriären och Nyamko Sabuni att stiga av en stabil näringslivskarriär för att om möjligt bli vald till partiledare.
Den tredje kandidaten är riksdagsledamoten Johan Pehrson. Även han har - likt Ullenhag och Sabuni - lämnat partipolitiken för att prova på andra sysselsättningar. 2015 lämnade han riksdagen men återkom till Helgeandsholmen efter senaste valet.
Inget ont sagt om den gode Pehrson. I det här racet är han emellertid att betrakta som "kanske" i en omröstning där Ja står mot Nej. Huvudmatchen står mellan Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni. Skulle det visa sig att falangstriden mellan de båda blir alltför hård och antagonistiskt olöslig så kan Johan Pehrson bli den som hindrar partiet från att helt falla ihop.
Ekoredaktionen på radion ägnade i helgen sin Lördagsintervju åt att intervjua de tre kandidaterna. Var och en fick ungefär tjugo minuter och fick svara på ungefär liknande frågor om partiets framtid, om SD, om socialdemokrater, om moderater och om vilka fel Jan Björklund gjort under sin karriär.
Efter att ha lyssnat på de tre så förstärktes mina tidigare intryck av att Erik Ullenhag är favoriten, Nyamko Sabuni är utmanaren och av att Johan Pehrson är reserven.
Nyamko Sabuni är annorlunda än de båda andra. På ytan sticker hon givetvis ut som svart och kvinna i sällskapet. I det politiska är Sabuni betydligt mer av "batongliberal" än Ullenhag och Pehrson. Alla tre kandidaternas politiska attityder faller väl på plats inom liberalernas lite spretiga nutidshistoria. De återstående partisterna i L bör vara tacksamma för att Ullenhag, Sabuni och Pehrson nu ger dem en chans att lite mer grundligt diskutera partiets väg- och ledarval inför de kommande åren.