Gunnar Hansson är statsvetare vid Linneuniversitetet. Nyligen utkom Hansson med boken ”Reformism och utopism”. (Arkiv förlag 2018). Boken handlar om den socialdemokratiske tänkaren och finansministerlegenden Ernst Wigforss (1881–1977). Boken – som är den tredje i ordningen som Gunnar Hansson författat om Ernst Wigforss - har undertiteln ”om socialdemokratins framtid.”
Ernst Wigforss är i sig själv – i mina ögon – en av socialdemokratins riktigt stora och känsliga begåvningar. Det behövs i normalfallet ingen ”framtid” med i sammanhanget för att öka intresset. Men i dessa besvärliga tider när knappast posten ens går fram (som Hoola Bandoola Band skaldade redan 1973 i sin härliga ”Danslåt för yttrandefriheten”) så har ordkombinationen socialdemokrati och framtid en särskild lockelse. Så är det.
”Politik handlade för Wigforss i hög grad om att göra avvägningar och kompromisser”, skriver Gunnar Hansson.
Avvägningarna och kompromisserna gjordes mellan de tre ismer som konstituerar socialdemokratin: Reformism, utopism och pragmatism. Reformism som en motvikt till revolution. Pragmatism som en motvikt till verklighetsblinda ideologier. Utopism som en motvikt till ett ensidigt här-och-nu-perspektiv.
Utopismen – förmågan att tala och väcka hopp om att ett ”annat samhälle är möjligt” är väl den av socialdemokratins tre ismer som åldrats minst vackert. Under många decennier såg partivänstern till att knyta utopismen till samhällsbyggen som visade sig vara rena diktatur- och mördarregimer i bland annat Sovjet, Kina och i flera länder i Latinamerika. Av självbevarelsedrift ändrade S sitt partiprogram för tjugo år sedan. Det där med att ”ett annat samhälle är möjligt” togs bort. Det var ett klokt beslut visavi partivänstern.
Men det är samtidigt oklokt att inte ha talepunkter för förändring. Det finns väldigt många i Sverige som skulle må mycket bra av ett politiskt ledarskap som höll ett annat samhälle för möjligt.
Framförallt tänker jag på alla de hundratusentals människor som framlever sina dagar i fattigdomsskapande bidragsberoende förorters arbetslöshet och närhet till kriminalitet och förtryck.
Tanken på ett annat samhälle bör hållas levande för alla som kämpar och sliter från botten. En sådan utopisk kraft vore bra för socialdemokratin och för det fortsatta samhällsbygget.