Widar Steg för steg tar sig lagstiftarna i riksdagen an upprustningen av de straff och påföljder som regleras i brottsbalken. Till exempel har straffen skärpts för vapenbrott och för brott kopplade till terrorverksamhet.

Samtyckeslagstiftningen när det gäller sexualbrott antas leda till fler fällande domar.

Ett förslag om slopad straffrabatt för 18-20-åringar är sedan februari i år ute på remiss.

Tidigare denna månad lämnade regeringen över en remiss till Lagrådet om införandet av brottet "blåljussabotage" i brottsbalken samt straffskärpningar vid våld och hot mot tjänsteman.

Tidigare denna vecka lämnade regeringen över en remiss till Lagrådet där det föreslås att normalstraffet för mord ska vara livstids fängelse; vilket är en avsevärd skärpning från dagens norm på 14 års anstalt.

Regeringens och riksdagens arbete med utvidgningar av straffbara beteenden och med påföljdsskärpningar är mycket angeläget. Brottsbalken är inte huggen i sten.

Kriminaliteten har förändrats och förgrovats på senare tid. Det svenska påföljdssystemet har visat sig som allra mest naket och vekt när det gäller kriminalitet kopplat till terror och till mord i gängrelaterade miljöer. Politikerna är i full färd med att försöka springa i kapp.

Brottsbalken utvecklas således i ett samspel mellan verkligheterna och lagstiftarna. En del av dessa samspelande verkligheter utgörs av hur domstolarna tolkar lagarna i sina domslut.

Tidigare i veckan satte Högsta domstolen ned foten i ett på goda grunder uppmärksammat fall. En somalisk man med ett småkriminellt förflutet begick sommaren 2018 en våldtäkt mot en för honom obekant och sovande kvinna i Linköping.

Tings- och hovrätten dömde mannen - utöver ett uppseendeväckande lågt fängelsestraff på 20 månader - till utvisning från Sverige i tio år. Högsta domstolen upphävde utvisningen med hänvisning till "synnerliga skäl": Mannen talade "förhållandevis bra svenska", hade bott i Sverige i drygt 8 år och "räknade med en svensk framtid."

Högsta domstolen var inte enig. Två av fem justitieråd ville att mannen skulle utvisas. Jag är enig med opponenterna. Regeringen och riksdagen behöver gripa in och rätta till lagstiftningen. Att tala "förhållandevis bra svenska" kan inte vara ett synnerligt skäl för en utländsk våldtäktsman att undslippa utvisning till sitt hemland.

Domen är högst besynnerlig och kan ställa till mycket skada i samhället om den tillåts bli praxisbildande för hur domstolar framöver ska hantera liknande fall.  Regeringen har synnerligt starka skäl att agera.