Widar De överdrivet negativa och de överdrivet positiva perspektiven dominerar bland nätets och gatans aktivister och ideologer. Särskilt påtaglig är polariseringen och hittepålusten när det gäller invandringen och dess långa radda av konsekvenser för samhället i stort. Alla krigar för sina bilder av verkligheten som i dessa gruppers värld utspelar sig antingen som små nätta utmaningar eller som pågående katastrofer.

En central stridspunkt är invandrarnas integration i arbetslivet: Går den bra eller går den dåligt? För den svenska välfärdsmodellen är arbete en väldigt viktig sak. Arbetade timmar – varav ett flertal från den privata sektorn - med goda löner som kan beskattas på höga nivåer är det som finansierar skolor, föräldraförsäkringar, poliser, pensioner, sjukvård, äldreomsorg, barnbidrag, ränteavdrag, socialbidrag och allt annat som finns i vårt generösa välfärdssamhälle. Sverige är ett tämligen litet land. Går det knackigt med arbetslivet för några hundratusen innevånare så märks det i de offentliga räkenskaperna. Därför är det viktigt att det finns aktörer som med auktoritet kan höja sig över invandringens falangstrider och lägga fakta, problem och framsteg, på bordet sådana som de är.

Mer att läsa: När nazism blir vardagsmat.

Tur då, tänker jag att Sverige inte är en bananmonarki där de statliga myndigheterna spelar med i det ideologiska kriget mellan extremerna. Och visst finns det många myndigheter som lever upp till höga förväntningar på oväld och på faktabundenhet. Så är det.

Däremot förvånas och förundras jag då jag under några allhelgonatimmar tar mig an Arbetsförmedlingens slutrapport om Etableringsuppdraget som överlämnades till regeringen 31 oktober i år.

Rapportförfattarna med AF: s överdirektör Maria Mindhammar i spetsen sammanfattar sitt uppdrag i förordet: ” Uppdraget innebär att Arbetsförmedlingen ska förstärka arbetet för att säkerställa att det finns god tillgång och hög kvalitet på insatser för alla nyanlända i etableringsuppdraget. Detta innebär att förbättringsområden i den egna verksamheten fortlöpande ska identifieras och åtgärder ska vidtas för att förbättra resultaten. Resultaten ska leda till att nyanlända snabbare ska komma i arbete. (--) Nyanlända med kort eller bristande utbildning ska komma i utbildning mer omgående samtidigt som nyanlända som är närmare arbetsmarknaden ska matchas mot arbete snabbare.”

Maria Mindhammar och hennes kollegor på AF anstränger sig för att ge en verkligt ljus bild av utvecklingen: ”Resultaten inom etableringsuppdraget har kontinuerligt förbättrats sedan etableringslagstiftningens införande 2010. Varje avslutat år har fler personer gått till arbete eller studier än året innan.”

Tyvärr är det inte sant. Det är bara att gå till Arbetsförmedlingens egen statistik för att konstatera att andelen som går till arbete utan stöd ligger kvar på låga sju procent och att andelen som går vidare till studier ligger kvar på mycket låga fyra procent.

Faktum är att siffrorna har hoppat mellan tre och åtta procent sedan januari 2016. Majoriteten av de cirka 53 000 deltagarna i Etableringsuppdraget är lågutbildade (förgymnasial utbildning är AF: s samlingsnamn). I denna stora grupp är studieintresset extremt lågt enligt AF: s egna siffror.

Likafullt skriver Arbetsförmedlingen i sin rapport: ” Sammanfattningsvis är bedömningen att det överlag har varit ett mycket positivt år för etableringsuppdraget, sett till resultatutvecklingen. De indikatorer Arbetsförmedlingen tittar på visar alla en positiv trend.”

De ”indikatorer” som AF tittar på handlar om väldigt mycket annat än att ge järnet för att få ut folk i riktiga jobb och/eller i studier som kan ge riktiga jobb.

Den indikator som växer mest i verksamheten är det som kallas ”extratjänster” vilket är 100 procent skattefinansierade jobb med handledarkostnader i den offentliga sektorn.

Förstå mig rätt. Subventioner av olika slag är sannolikt helt nödvändiga för att många av de lågutbildade i Etableringsuppdraget ska få en chans att prova på lite jobb som sedan i sin tur kanske kan leda till kontakter, inhopp, vaknande studieintresse och allt sådant. Jag har inget emot den verksamheten. Jag kan i vart fall inte snyta fram några realistiska alternativ som skulle vara bättre.

Det jag vänder mig mot är Arbetsförmedlingens ideologiserande snömosiga förljusning av verkligheterna.

Att regeringen har anslagit mängder med pengar för att AF ska kunna placera ungefär 16 procent av sina invandrade inskrivna i extratjänster; det är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och inte ”ett mycket positivt år för etableringsuppdraget.”

Jag vill inte ha statliga myndigheter som trixar med siffror och procent som ett värsta sortens troll på nätet. Myndigheten AF talar om 37 procent förbättring här och 41 procents förbättring där när det enda sanna och rimliga budskapet är att sju procent i år – likt förra året – har gått ut i den vanliga arbetsmarknaden och att fyra procent - likt förra året - har gått ut till reguljära studier.

Därutöver kan AF naturligtvis berätta om de nya åtgärder och insatser de nu har att arbeta med och om att det finns på det ena eller andra sättet underbyggda förväntningar om att detta på sikt ska kunna öka takten ut i arbetsliv och högre studier.

Sju procent kanske rentav är hyfsat okej; givet hur Sverige ser ut med sina trögheter och med sina begränsade låglönemarknader i näringslivet?

Statliga myndigheter ska inte delta i aktivisternas ideologiska lekar med hittepåprocent. Arbetsförmedlingens omdömeslöshet försvagar statens auktoritet och riskerar att förminska den medborgerliga tilliten och respekten för det allmänna.