Widar Ardalan Shekarabi har skrivit ett inlägg på Facebook där ingångsorden är ”Det här skriver jag som socialdemokrat.” Vilket betyder att ”det här skriver jag inte som statsråd i regeringen.” Vilket nog var på sin plats. De flesta av Shekarabis nio punkter är nämligen svåra att ens med skohorn få in det nya regeringsblockets avtalade politik.

Ardalan Shekarabi har varit civilminister hos Stefan Löfven sedan hösten 2014. Han har gått in med liv och lust för att förverkliga såväl en ny regionindelning av Sverige som att förbjuda friskolor. Det blev dock inget av med vare sig det ena eller det andra.

Regionerna saknar betydelse i det här sammanhanget. Engagemanget för att förbjuda fristående skolor i är däremot mer viktigt eftersom han vann sympatier hos alla de medlemmar – varav många med LO-anknytning - som gärna vill förbjuda friskolor.

När Shekarabi nu träder fram som socialdemokrat med ett eget program så återanvänder han i skarpa ordalag mycket av den gamla kampanjen mot ”vinster i välfärden.” Shekarabi sätter in friskolemotståndet i ett nytt sammanhang. Det som sticker ut i hans niopunktsprogram är att han kommer ut som talesperson för en mycket stram invandringspolitik. Invandringsnivåerna behöver hållas mycket låga under lång tid framöver enligt Ardalan Shekarabi. Också detta är en populär och efterlängtad hållning hos många S-medlemmar med LO-band; även om de allra ivrigaste nog redan har gått över till SD.

Hans huvudargument för invandringsbegränsningar är Sveriges stora och allvarliga segregationsproblem. För att kunna komma tillrätta med problemen behövs enligt Shekarabi även insatser för en förstärkt ”nationell identitet.” Det är här friskolorna ryker så att säga. Det ska liksom inte gå att välja bort det segregerade Sverige utan ”alla tillsammans” ska ta ansvar för att få Sverige på rätt köl.

Det är bra att Ardalan Shekarabi prövar vingarna. Det behövs socialdemokrater i ledningen som tydligt speglar den konservativa opinionen ute i de breda medborgarlagren. Attacken mot friskolorna känns dock malplacerad. Det är ju valfriheten till grundskolor som han behöver våga diskutera. De flesta som väljer bort en dålig kommunal skola gör det för att gå till en bättre kommunal skola. Ska valfriheten begränsas – vilket bör diskuteras – så behöver staten samtidigt garantera att alla skolor är bra skolor. Ett sådant statligt löfte – som också genomdrivs – skulle vara guld för det nya Sverige.