Radikal rädsla för tidens puls och stämningar

På nyhetssajten fPlus läste jag i helgen en intervju med en forskare som anser att ”socialdemokratin håller på att radikaliseras.”

På nyhetssajten fPlus läste jag i helgen en intervju med en forskare som anser att ”socialdemokratin håller på att radikaliseras.” Jag hoppas innerligt att han har fel. En ”radikalisering” – det vill säga lämna närvaron människors sammansatta verkligheter till förmån för en eller annan av de samhällsfrånvända ismerna från förr – skulle mycket väl kunna vara den sista spiken i kistan för Socialdemokraterna.

Forskarens argument är i och för sig inte särskilt övertygande. Han jämför med den anpassning till vänsteruppfattningar som kom att prägla socialdemokratin vid i mitten av 1960-talet och fram till kollapsen med Löntagarfonderna. Den anpassningen var ett naturligt steg för det självklara regeringspartiet Socialdemokraterna som redan då vid den tiden hade styrt landet i mer än 30 år.  

En global våg av vänsterlutande ungdomar från de stora barnrikekullarna på 1940-talet trängde sig fram i det ganska hierarkiska och auktoritära folkhemsbygget och krävde frihet och reformer av varjehanda slag. Socialdemokratin lyckades fånga upp mycket av tidsandans puls. Det fanns ett stort tryck på vänsterliberala reformer av samhällslivet. I huvudsak var detta en tämligen bra period i samhällsbygget. Tillvarons umgängesformer och sedvanor mjukades upp, jämlikheten växte till och välfärdsstaten utvecklades med folknära tjänster.  

Att med lite fördröjning följa tidens strömmar vänster- och högerut i kombination med bra och dugligt folk i ledningen har utvecklats till en socialdemokratisk konstart som ofta har lyckats förena Sveriges bästa med S bästa som regeringsparti. Därav det stora folkliga förtroende som generationer av svenskar visat partiet.

Den ”radikalisering” som forskaren i fPlus talar om är emellertid något helt annat än de framgångsrika anpassningsövningar till tidsandan som S tidigare ägnat sig åt. Forskaren beskriver snarare ett slags flykt bort från tidsandan; en jakt efter att ”tala om något annat” än det som formar tidens puls; en puls som kan sammanfattas som en högst relevant oro och ett adekvat missnöje med hur en under lång tid misskött invandring påverkar det samhällsliv som så många uppskattar.

Vänstergrupper som Katalys och profilerade liberaler som chefredaktör Peter Wolodarski och kulturminister Amanda Lind förenas i sin iver av att rasist- och naziststämpla allt och alla som visar följsamhet mot tidens puls. Deras folkfrånvända radikalisering ska förhoppningsvis inte också bli socialdemokratins radikalisering. För då är det god natt.  

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa