Det är uppenbart att rättsstaten inte räcker till i konfrontationen med de klanliknande kriminella gängen i Sverige. På mycket kort tid har vårt lilla land i världens utkant rusat upp mot toppen på de listor där antal skjutna och skjutande unga män räknas och analyseras. Denna våldsexplosion har inträffat parallellt med att allt färre gärningsmän har fällts. Mellan 2011 och 2018 inträffade enbart i Stockholm 61 gängskjutningar med dödlig utgång. Endast i 16 procent av fallen räckte bevisningen till en fällande dom. Uppklarningen för de cirka 230 skjutningar där utgången inte blev dödlig ligger under samma period på mycket låga 10–12 procent. (Dagens Nyheter 15/10 2019.)  Situationen är ungefär likadan i Malmö och Göteborg.

Utvecklingen ter sig än mer dramatisk när vi betänker att utredningarna i "vanliga" mordfall leder fram till fällande dom i mer än 90 procent av fallen.

Det finns flera förklaringar till att de kriminella klangängen i praktiken har övertagit statens våldsmonopol när det kommer till dödligt skjutvapenvåld. En övergripande orsak som i vart fall har haft stor påverkan är det identitetspolitiska raster som har rasism/fascism/nazismstämplat vanligt och vettigt utredningsarbete i rättsstaten där det har funnits kopplingar mellan kriminalitet och etniska grupperingar. (Se till exempel den "romska listan" hos polisen i Skåne eller polisens inre gränskontrollsarbete i det så kallade REVA-projektet.)

Senfärdigheten när det gäller att uppdatera lagar och de extremt långa handläggningstiderna för kriminaltekniska vapenundersökningar har givetvis också betydelse. Bristen på ändamålsenlig personal i rättsstaten spelar självfallet roll. Att lägga ner stora insatser på ofta mycket omfattande förundersökningar i skjutvapenvåldsärenden, som  i de flesta fall inte leder till vare sig åtal eller fällande domar, torde mänskligt sett påverka motivationen och arbetslusten menligt inom polis- och åklagarmyndigheterna.

Ett annat och alltmer tungt problem för rättsstaten är (den högst begripliga) oviljan att vittna i gängrelaterade brottssammanhang. Sverige har nog inte råd att dra frågan om anonyma vittnen i en alltför seg långbänk. Det finns förstås rättssäkerhetsrelaterade invändningar mot anonyma vittnen. De invändningarna behöver dock vägas av mot dagens akuta problem där de klankriminella gängen räcker långfinger åt rättsstaten. Tillsammans med annan bevisning kan anonyma vittnen ha avgörande betydelse för det allmännas chans att hävda sig mot de privata intressen som knyckt våldsmonopolet från staten. Anonyma vittnen är inget särskilt konstigt i en europeisk miljö. Europadomstolen har i ett antal intressanta domar bland annat lyft frågor om "vittnets säkerhet." Vilket utgör en välkommen balansering av dagens ensidiga fokus på den misstänktes och åtalades säkerhet.