Widar Om lite drygt två månader ska det väljas ledamöter till EU-parlamentet. Samarbetet mellan medlemsländerna är långtgående och betydelsefullt för medborgarna. Parlamentet är den enda direkt folkvalda institutionen i samarbetet och har därför en särställning. De folkvalda EU-politikerna har steg för steg blivit en allt viktigare aktör i den europeiska politikens maktdelningssystem. Lite enkelt uttryckt kan man säga att där medlemsstaterna i huvudsak tänker på sig själva i det europeiska så är tanken med parlamentet att dess ledamöter i huvudsak ska tänka på det europeiska i det nationella.

För tjugo år sedan - i valet 1999 - försökte jag själv bli vald till parlamentsledamot för Socialdemokraterna. Jag nådde dock bara upp till ersättarplatsen. Det hade varit kul att få prova vingarna i det uppdraget. Efter mina år i riksdagen - 1991-1998 - hade jag insett att jag med vissa utförsgåvor verkligen drogs till det folkliga, stridiga och "bråkiga" i politiken. Min tanke var att testa om det skulle vara möjligt att vara en synlig, närvarande och folknära politiker även som EU-parlamentariker?

Denna utläggning om mig själv har syftet att understryka mitt gedigna intresse för EU och för samarbetets betydelse. Och min önskan om högt valdeltagande och om folkligt engagemang i valfrågorna.

Kampanjerna inför valet 26 maj har väl inte kommit igång riktigt än; det ska sägas. Det finns således stora möjligheter till förbättringar. Vilket verkligen behövs. Det mesta jag sett av kampanjande hittills är nämligen gediget ofolkligt och ointressant. Häromkvällen såg jag toppkandidaterna för KD - Sara Skyttedal - och Centerpartiet - Fredrick Federley - drabba samman i en valdebatt i SVT: s Aktuellt. Debatten höll sig nästan uteslutande inom det politikpolitiska området; de hetaste känslorna och argumenten kretsade runt interna procedurfrågor om vilka partigrupper KD och C ville och inte ville sitta i när och om de väl blivit valda. De nyheter jag sett om Moderaterna och det stundande EU-valet har uteslutande handlat om utifall M ska eller inte ska kräva att ett annat parti ska slängas ut från den partigrupp där M sitter i parlamentet. Socialdemokraterna manar på sin hemsida väljarna att rösta mot "högerextremismen" i EU-valet. Politiken gömmer sig liksom i politiken. Folk stängs ute.

Vem styr till sådana här upplägg där ängsligt SD-positionerande tillåts förlama och fördumma politiken?  När blev sakfrågor omoderna i politiken? När försvann folk från politiken?