Widar Politik är en partnerbytesbransch. Framsteg - eller i vart fall förändringar och rörelser - förutsätter inte så sällan att någon eller några politiker med användbart antal mandat i påsen bryter upp från ett förhållande för att istället närma sig en annan partner. Löften sträcker sig sällan längre än här och nu. Vilket är helt i sin ordning.

Vi lever i en parlamentarisk demokrati där väljarna har makten att bestämma storleken på partierna. Om politikerna i partierna inte lät sig påverkas av väljarnas röstande så vore det ingen parlamentarisk demokrati. Många väljare upplever nog till vardags att deras makt över politiken är ytterst begränsad; om den ens finns.

Väljarnas tvivel på den egna makten är begriplig. Maktdelningen mellan väljarna och riksdagsledamöterna i parlamentet innebär nämligen att politikerna i parlamentet har möjlighet att tolka och att anpassa väljarnas önskningar till de parlamentariska verkligheterna. Dessa tolkningar och anpassningar utgör vad som kallas för politikens hantverk.

Mer att läsa: Varför detta skjutande just här hos oss?

Hantverkets rörelsefrihet är dock begränsad. För att behålla länken mellan demokrati och parlamentarism krävs att det i vart fall finns antydan till kopplingar mellan vad väljarna anser att de demokratiskt röstat på och vad som sedan blir utfallet när parlamentet tar tag i saker och ting.

De väljare som likt mig själv röstat på Socialdemokraterna har gjort det i full förvissning om att partiledningen i S under lång tid drivit kampanj mot den "fördummande blockpolitiken". En socialdemokrati som satte sig i regering tillsammans med ett antal borgerliga partier skulle således göra det den sagt att den skulle vilja göra: Bryta upp blockpolitiken.

De fyra borgerliga partierna har å sin sida drivit valrörelse på blockpolitikens återkomst och förstärkning. Med en gemensam röst har de fyra partierna tutat ut att de vill bilda en alliansregering tillsammans. Efter valet använde också Alliansen den majoritet på 205 mot 144 mandat som uppnåddes ihop med SD för att avsätta en S-statsminister och för att välja en M-talman. Men sedan tog det stopp i maskin. Centerpartiet vill inte längre ha en alliansregering utan vill nyttja det politiska hantverket för att få till "något annat".

Som sagt. Partnerbyte är en vital del av politikens hantverk. Men härligt härligt är som bekant också farligt farligt: Frågan är om centerväljarna anser att det finns ens antydan till kopplingar mellan vad de anser sig ha röstat på och vad de tycks få?