Widar De svenska politiska partierna har för mycket (bidrags)pengar och befinner sig för långt ifrån folket. Det omdömet levererades häromdagen av Gunnar Wetterberg i en krönika på Expressens ledarsida. Vilket enligt Wetterberg är ett problem eftersom partierna behövs för demokratins skull. Så är det förstås. De politiska partierna har mycket stor makt. Alla offentliga uppdrag handhas av partierna. Det som kalas nomineringsmonopolet innebär att det bara är partier som kan föreslå personer till alla de tiotusentals nämnder och styrelser som finns i den offentliga sektorn. Partierna utser även de högsta cheferna inom det allmänna och partierna beslutar även om hur mycket av skattepengarna som ska användas för att finansiera partierna.

Ur det perspektivet är det naturligtvis något av ett allmänintresse att partierna håller sig så vitala och så medborgerligt representativa som möjligt.

Det är emellertid viktigt att påminna sig att det inte är för allom givet vilka partier det är som ska styra och ställa. Tröttnar folk på de gamla partierna så röstas nya partier fram. Partimakten har således sina gränser.

På riksplanet har vi i närtid sett hur Sverigedemokraterna snabbt etablerat sig som ett av de tre stora partierna i riksdagen. SD består i allt väsentligt av tidigare S- och M-väljare. SD lyckades slå sig fram i konkurrensen genom en kombination av eget och skickligt ledarskap och av motsvarande undermåliga prestationer av S och M. Invandringspolitiken missköttes och det allmänna missnöjesuppsugandet (en vital del av politiken) lades för fäfot.

Ute i kommuner och landsting syns det ännu tydligare hur snabbt gamla partier kan falla ihop och hur gesvint nya partier kan fira framgångar. Även i större städer som Göteborg visade det sig 2018 vara möjligt för det nya partiet Demokraterna att så när nå ända fram och få bilda kommunregering i sitt första val.

Medborgarna har således den avgörande makten när de träder in i rollen som väljare. Det finns därmed en sund maktdelning i botten av vårt system.

När medlemsskarorna krymper i partierna så är det extra viktigt att medborgarna inser sin makt. Partier – och nu talar jag om de större partierna med ambitioner att representera mycket breda medborgargrupper – som vänder sig bort från medborgarna och från de tyngsta folkliga frågorna; de partierna ska tappa mark. Det kallas för demokrati. Och demokratin fungerar tämligen bra på det området i Sverige.