Widar Ebba Busch Thor vet hur en slipsten ska dras. Genom att tidigare i veckan äta en lunch med Jimmie Åkesson så såg hon till att hamna i strålkastarljuset rejält. Egentligen är det tämligen absurt att ett lunchmöte mellan SD: s ledare och ledarens för ett annat riksdagsparti kan framkalla sådana konvulsioner som varit. Sverigedemokraterna har suttit i Sveriges riksdag i nio år. Ändå blir det breaking news när det äts lunch med partiledare från SD. Det säger något om hur utbredd beröringsskräcken mot SD har varit. Som sagt; smått absurt.

Ebba Busch Thor är sannolikt inte bara ute efter några dagars medialjus just nu. Lunchen med Jimmie Åkesson leder också till att regeringsblocket med de två forna allianspartierna C och L återigen lockas att fördöma och ta avstånd från SD med hårda ord. Vilket riskerar att förstärka bilden av att regeringssamarbetet är en "nödlösning" vars enda drivkraft är att hålla borta SD från makten. (Jag säger inte att det är den enda drivkraften men eftersom inga andra drivkrafter för regeringsblocket torgförs så sätts bilden allt hårdare av att det är just så som det förhåller sig.)

Vilket i sin tur förstärker bilden av övriga partier - framförallt S - som "mobbare" och/eller som så rädda för de "vanliga människorna som röstar på SD" att de inte ens vågar äta en lunch med deras Jimmie.

På fredagen kommenterade Magdalena Andersson (S) KD-SD lunchen med orden att "Ebba Busch Thor har "passerat en gräns" genom sin "förhandling om sakfrågor" med SD-ledaren.

Även om det vad jag förstår inte var så mycket till sakpolitisk förhandling under lunchen så har ju Magdalena Andersson rätt. Ebba Busch Thor gick över en gräns.

Man skulle kunna säga att hon gick över en gräns för att starta en process som kanske och eventuellt på lite sikt kan leda till att ett "norskt" regeringsblock öppnar sig även i Sverige. Det vill säga en mittenhögerregering med M och KD som bygger på förhandlingar med SD i vissa tunga frågor.

Socialdemokraterna har å sin sida valt att passera gränsen till det rent liberala genom att regera med en politik som innehåller saker och ting som i vart fall symbolpolitiskt går riktigt på tvärs mot det som de flesta menar är klassisk S-politik. Riktade skattesänkningar för höginkomsttagare, marknadssatt hyra för nybyggda lägenheter och mer makt åt arbetsgivarna i turordningsförhandlingar är, skulle man kunna hävda, politiska mål som befinner sig på fel sida gränsen för en S-regering.

Politiken är kort sagt inne i en fas av gränsöverskridanden. Vilket sannolikt är nödvändigt om Sverige ska kunna vårda sin mycket samhällsnyttiga och välståndsskapande tradition av stabila och vettiga regeringar.

Framtiden får visa hur och om och vilka gränser som mer beständigt kommer att passeras.

Sverigedemokraterna har väl också sina gränser. Hittills har mest fokus legat på gränsen mot dårpippilandet och rasismlandet. Uteslutningar och bråk har stått som småspik i backen under senare år. Sannolikt finns det även en gräns för SD åt andra hållet. Hur "vanligt" kan partiet bli utan att tappa kraft och väljare? Att passera gränsen till att vara regeringsunderlag - och i än högre utsträckning - att sitta i regering är stora och formativa steg för alla partier.

Det krävs gränspassager för att något ska hända i politiken i tider då den gamla ordningen inte längre håller.

Ebba Busch Thor testar nu att kliva över en gräns för att se om tiden är mogen eller för att se om tiden inte är mogen. Oavsett vad man tycker i sakfrågan så har jag svårt att tycka något annat än att hon gör rätt. Alternativet är ju att glömma allt vad regering heter för lång tid framöver. Och vilken politiker som det är något med vill ägna sitt liv åt det?