Sverigedemokraternas framgångar i opinionen leder förhoppningsvis till en mer nykter och sansad diskussion om det här med partier och politik. Partier som likt SD, S och M når upp till 20 procent eller mer (Demoskop/Expressen 3/10) når så högt som de gör därför att en bra bit över en miljon människor kan tänka sig att rösta på respektive parti. När det diskuteras om varför många röstar på Socialdemokraterna eller Moderaterna så listas alltid - utöver traditionens makt - sakpolitiska frågor där partierna har sina största styrkor.
Den dryga miljon väljare som söker sig till SD bedöms dock efter helt andra parametrar. När det kommer till SD så handlar det om "klyftor" hit och "utanförskap" dit, "glesbygd" här och "obildning" där och övriga partier - framförallt S och M som har försörjt SD med lejonparten av deras väljare - kritiseras för att inte ha "hanterat" SD på vettigare sätt. Diskussionen förs som om den där femtedelen av det vuxna folket som röstar/säger att de vill rösta på SD inte är människor av kött och blod med tankar och känslor precis som alla andra; som om Åkessons väljare inte finns på riktigt.
Avhumaniseringen av SD-väljarna - de ses som symptom mer än som människor - är sannolikt en bidragande orsak till sverigedemokraternas snabba tillväxt och därmed till den tilltagande polariseringen i samhälle och politik. Åsiktsmaktens män och kvinnor i de stora partierna och i de stora privata och statliga mediehusen valde i stort sett samfällt och uthålligt att betrakta SD som ett uttryck för rasism och främlingsfientlighet.
Den inställningen blev allt svårare att försvara när SD stadigt växte och växte. Om SD står för rasism och har en dryg miljon väljare; har då Sverige plötsligt fått en miljon rasister? I sanning en sensationell samhällsutveckling om det hade varit sant.
Mer att läsa: När medborgare uppfattas som Hitler.
En sådan rasistexplosion vann inget gehör ens på de stora tidningarnas ledarsidor. Därför denna avhumanisering: Vi låtsas att SD-väljarna inte är människor utan bara reaktioner på "utmaningar" som de övriga partierna bör ta itu med. Nu är även den hållningen vid vägs ände.
SD: s stora sakpolitiska fråga är den alltför omfattande och misskötta invandringen med därpå följande samhällsproblem. Konstigare än så är det inte. När SD växer och därmed normaliserar sig själv så breddar de även sina sakpolitiska kompetenser i människornas ögon. (Se till exempel Novus september 2019)
Tiden är för länge sedan passerad då det gick att "hantera" SD. Däremot bör de tre stora partierna ta ett gemensamt ansvar för att invandringsfrågan hanteras på ett stabilt, konservativt och långsiktigt sätt. Vilket är vad många väljare vill.