Widar Socialdemokraterna skulle behöva lyfta sig ett eller annat snäpp i argumentationen; det är mitt mest bestående intryck efter att ha lyssnat på helgens Ekointervju med partisekreteraren Lena Rådström Baastad.

När partiet gör en, som man själv säger, positionsförflyttning till spåret ”Trygghet i ny tid” så vill det till att argumenten följer med på ett trovärdigt sätt.

Ekots reporter Jörgen Huitfeldt ”plågade” på ett förtjänstfullt sätt partisekreteraren med underbyggda frågor på känsliga områden. Det blev tydligt att det återstår en hel del att göra innan partiledningen mer otvunget och begripligt kan beskriva sin politik.

Grundläggande är att den som själv vill göra affär av en ”positionsförflyttning” behöver vara förberedd på att beskriva skillnaden mellan den förra positionen och den nya positionen. Om allt liksom har varit ”rätt” hela tiden så blir det ju svårt att förklara varför positionsförändringen är nödvändig.

Med hänvisning till den påtagligt strama tonen i partiets kampanj ”Trygghet i ny tid” fick Lena Rådström Baastad frågor om varför den socialdemokratiska ”exploateringen” av otryggheten – invandring, kriminalitet, tiggeri, - är ”finare” än den sverigedemokratiska? Med hänvisning till Sveriges exceptionellt låga statsskuld fick hon frågor om varför Socialdemokraterna inte lyssnar på ”vänsterekonomer” som uppmanar till stora lånefinansierade reformer? Med hänvisning till den högstämda retoriken om att S nu satsar på skattefinansierade ”investeringar istället för ofinansierade skattesänkningar” fick Lena Rådström Baastad frågor om varför reformerna – migrationskostnaderna frånräknade – bara handlar om en handfull miljarder på sista raden?

Partisekreteraren hade påtagliga besvär med att staka ut den nya positionen. Vilket inte ska läggas henne särskilt tungt till last. Dels därför att Ekots Jörgen Huitfeldt hade förberett sig väl för att såga sig igenom de vanliga politikersvaren. Resultatet blev en av de bättre och tuffare Lördagsintervjuerna på länge.

Lena Rådström Baastads problem bottnar dock framförallt i socialdemokratins ovilja/oförmåga att beskriva ”varifrån vi kommer.” Det finns en nedärvd tradition av att framhålla politiken som ett kontinuum där allt varit likadant i hundra år; ”vi socialdemokrater har alltid…”

För att nå framgång med en positionsförflyttning krävs något annat: Vi ändrar vår politik därför att den gamla politiken inte längre fungerar. Det är fram till den punkten som partisekreteraren behöver baxa sitt parti om det här ska gå bra.