Widar Invandringsfrågan är fortfarande ett slags no-go-zon i den svenska inrikespolitiken. (För alla utom Sverigedemokraterna förstås.)

Det är väl egentligen bara Ulf Kristersson i Moderaterna som tagit sig före att försöka förklara och analysera varför hans parti kom att halka iväg så illa som man gjorde och varför det nu är så viktigt att rätta till det som blivit fel.

Moderaterna behöver sällskap av andra. Framförallt är det angeläget att socialdemokratin tar sig an uppgiften att sätta ord på det som varit och som ska bli. I den gamla politiska ordningen – före SD - behövdes inte så många ord. Socialdemokraterna och Moderaterna såg till att göra vad som behövde göras för att hålla invandringen på integrationsvettiga nivåer. Enstaka invändningar mot stramheten kom naturligtvis från liberaler, vänsterpartister, kyrkor och andra lobbygrupper. Men vare sig S eller M ägnade särskilt många ord åt invandringsfrågan. Det behövdes inte; hälsan tiger still som ordspråket lär oss.

Nu lever vi en ny ordning där orden är otroligt viktiga. Invandringsrelaterade problem står i centrum för medborgarnas uppmärksamhet. Invandringsrelaterade problem har på bara åtta år fört fram ett nytt parti som på allvar nafsar de gamla maktpartierna S och M i hälarna. Det går inte att tiga och humma sig fram längre.

Socialdemokraterna genomförde ”tvärvändningen” i november 2015. Invandringspolitiken lades in i en tillfällig och restriktiv lagstiftning som gäller fram till veckan före midsommar nästa år. Det var gott och väl. Men Socialdemokraterna har ännu inga begripliga ord för att förklara den utdragna tvärvändningen då portarna under det senaste dryga decenniet gradvis öppnades och invandringen steg för steg avreglerades. Ord saknas också för att begripliggöra den snabba tvärvändningen från 2015. För att inte tala om ordbristen när det gäller det plötsliga återfallet på försommaren 2018 då ”gymnasielagen” klubbades igenom med hjälp av V och C.

Tiden går fort. Snart är det midsommar 2019. Den tillfälliga lagen kommer att förlängas ett par år framåt i tiden. Det är som det är med den saken.

Däremot behövs det initiativ – helst redan i höst – för att tillsätta en bred parlamentarisk utredning om Sveriges kommande invandrings/folkvandrings/integrations – och flyktingpolitik. Tigandet och hummandet har haft sin tid. No-go-zonen behöver fyllas med klok politik och resonerande och tydliga ord.