Widar Magdalena Andersson är finansminister och en av de klarast lysande profilerna i dagens socialdemokrati. På fredagen var det hennes tur att bära runt det socialdemokratiska ordet till alla närvarande redaktioner i Visby. Ett av de tidiga stoppen var hos P1 Morgon där programledaren Cecilia Bodström stod för frågorna i den kyliga och blåsiga morgonen. Jag satt i ett hörn och huttrade.

Magdalena Andersson hade som alltid en nykter och klok framtoning. Sedan snart ett halvår tillbaka regerar hon och Socialdemokraterna/Miljöpartiet landet genom ett avtal med Centerpartiet och Liberalerna. Januariavtalets 73 stora och små punkter kommer (om det mesta i tillvaron rullar på ungefär som nu) att dominera politiken under den kommande mandatperioden.

De fyra partierna i avtalet gör alltså bäst i att anpassa sig till varandra på lämpliga sätt.

Tidigare i veckan har Annie Lööf (C) och Nyamko Sabuni (L) stått upp för samverkansavtalets helhet på ett rakryggat sätt. De båda liberala partiledarna har inte stuckit under stol med att det finns inslag i avtalet som de inte gör vågen för. Men att det nu är som det är med den saken.

Magdalena Andersson förhöll sig på ett liknade sätt till avtalet. Det är bra. Vill man vara fin så får man lida pin; så lär oss ordspråket. Så är det. Den som vill regera får slita ont och bita ihop.

Socialdemokraterna har heller inga anledningar att klä sig i säck och aska. De stora linjerna i regeringens ekonomiska politik är nämligen påfallande socialdemokratiskt omfördelande. När regeringen ökar på möjligheterna för skolan, sjukvården och äldreomsorgerna - vilket Magdalena Andersson i P1 Morgon mer eller mindre rakt ut slog fast kommer att ske i höstens budget - så har det avgörande betydelse för jämlikheten och vanligt folks livsstandard i samhället. Avskaffad värnskatt och det höjda taket för avdrag för RUT-tjänster är närmast fördelningspolitiska bagateller i sammanhanget.

Att klyftorna växer i samhället beror till stor del på att hundratusentals utomeuropeiska invandrare har svårt att hitta jobb, lever på bidrag och har låga inkomster i allmänhet. Skärper sig Sverige så är det ett övergående problem som Magdalena Andersson, Nyamko Sabuni och Annie Lööf resolut borde kunna ta tag i.