Sverige är på väg att lämna folkhemsidealet där vi alla ska vara som en enda stor familj - till att istället driva ”identitetspolitik”. Medborgarna hör inte ihop med varandra, utan räknar sig till den ena eller andra stammen.

Tydligast är detta när det gäller etnicitet. För var det enkelt, antingen var där svenskar eller utlänningar. Nu har vi fått ett antal minoritetsgrupper av typen ”svensk med utomnordiska föräldrar”, ”nyanländ” eller ”person med nordisk bakgrund”, eller rätt och slätt ”invandrarbakgrund”.

Den som kallas ”svensk” anses vara etnisk svensk. Medan ”svensk medborgare” kan avse någon som inte ens talar språket, men som av olika skäl fått svenskt pass. Det finns exempelvis svenskar som först i mogen ålder upplevt midsommar, eller kombinerat Kalle Ankas Jul på TV med en skinkmacka.

Artikelbild

| Stig-Björn Ljunggren.

Dessutom. Var vi bor har blivit synonymt med vem vi är. Stad mot land, norr mot syd. Och så de förbannade Nollåttorna som tar allt etc.

Äldre ställs mot yngre. Och ingen får kallas gammal!

Det har blivit så svårt att veta vem som är Han och Hon att vi känner oss tvingade att kalla alla för ”hen”. 

Sexuell läggning har komplicerats så att vi just nu har en skala som kallas HBTQ. Några vill till detta Hetero, Bi, Trans och Queer lägga till Pan och A-sexuella. Men om vi istället säger HBTQ+ visar vi med plustecknet att alla, även de som går igång på det som är kvar av Berlinmuren, kan känna sig inkluderade.

Alla dessa identiteter har förpassat oss långt från det gamla folkhemsidealet om att det ska finnas varken kelgrisar eller styvbarn. Vi har gått från betoningen av det gemensamma till betoning av det särskiljande.

Det som var socialdemokratins historiska styrka var att de lyckades kombinera denna föreställning om ett samhälle där alla är medborgare på jämlik basis med att samtidigt få det arbetande folket att känna stolthet och framtidstro. Ett skäl till att det lyckades var att medborgarskapet inte enbart handlade om att alla, med hjälp av ett personnummer, fick tillgång till den industriella livsstilen (sjukvård, bostad, semester, tre mål mat om dagen, intressanta TV-utsändningar, etc) utan framförallt att detta kopplades till ett deltagande i arbetskraften. 

Kombinationen välfärd och arbete var rätt lyckosam. Låt oss gissa att det också kommer att vara så framöver.