Klimatdebatten blir nu dag för dag alltmer vuxen och realistisk. Frågan om fossilfri elproduktion baxar sig sakta men säkert fram genom dimmorna från barnens klimatångest och kändisvärldens flygskam. Och inget ont om ångest och skam. Mediehypen runt barnångest och kändisskam kan mycket väl ha bidragit till att vetenskapernas och ingenjörernas folk tog sig samman och insåg sitt samhällsansvar. Vilket sannerligen är på tiden; inte minst i vårt land Sverige som sedan decennier tillbaka är i den absoluta världstoppen när det gäller fossilfri elproduktion; vilket är det enskilt viktigaste området för den som vill åstadkomma ordentliga minskningar av klimatpåverkande utsläpp utan att för den sakens skull vilja återgå till ett slags jordkuleliv.
Det senaste bidraget till denna mer verklighetsförankrade och resultatinriktade klimatdiskussion bjuder kvartal.se på (13/6) Artikelförfattarna Staffan Qvist (energiforskare), Steven Pinker (professor i psykologi vid Harvarduniversitetet) och Joshua S. Goldstein (professor emeritus i internationella relationer vid American University) argumenterar för att Sverige ska slå vakt om sin fossilfria tätposition i världen. De framhåller Sverige, Frankrike och provinsen Ontario i Kanada som de enda "replikerbara framgångssagorna" i världen. (Länder som till exempel Norge, Brasilien och Island är också mycket framgångsrika. De länderna är dock svåra att härma för andra än de som har liknande geografisk tur med elproducerande naturtillgångar som vatten och jordenergi.
Sverige har också haft tur med vattenkraften. Men ovanpå det investerade staten och näringslivet tungt och tidigt i kärnkraft. Författarna skriver i kvartal: "Under kärnkraftsutbyggnaden (1972-1986) halverade Sverige koldioxidutsläppen, samtidigt som ekonomin växte med 50 procent och elproduktionen fördubblades."
Det som oroar Pinker, Goldstein och Qvist är att svenska staten tycks vara på väg att vända kärnkraften ryggen. De ställer sig förundrat frågande till att statliga Ringhals ska förtidsavveckla två reaktorer i Ringhals och till den "nuvarande politiska inriktningen att snubbla in i framtiden utan egentlig plan på systemnivå."
Socialdemokraterna är ett el- och industriparti och har - över och under ytan - varit pådrivande för kärnkraften i alla år. Jag vill ogärna se det så; men ska vi tolka elminister Anders Ygemans ointresse för kärnkraft som om den epoken nu är över?
Ledare