Många partier har glömt folket på marken

Eget ansvar och en möjlighet för medborgarna att rösta med fötterna var och är viktigt när den offentligt drivna verksamheten brister.

 Det var därför som Socialdemokraterna tvingades införa det fria skolvalet som sedan ledde till skolpengen. Det var därför vi fick privata förskolor. Det är därför vi har privata gräddfiler i vården. Det är därför vi sannolikt kommer att få allt fler äldreboenden med ”guldkant” för den som kan betala.
Det är viktigt att komma ihåg att det är de stigande förväntningarna som den offentligt finansierade vården, omsorgen och skolan inte förmått leva upp till som är förklaringen till den starka framväxten av privata alternativ. De har alltid funnits, men tidigare enbart för de allra rikaste. Skillnaden är att i takt med ökad köpkraft har en allt mer välmående medelklass sökt sig dit.
De som har råd och är engagerade i sina barns framtid flyttar dit de bästa skolorna finns. Kösystemet som skulle ge den duktiga invandrartjejen plats i den populära innerstadsskolan fungerar inte. Segregationen ökar istället för minskar. Samtidigt som den genomsnittliga levnadsstandarden har ökat, ökar de ekonomiska klyftorna i rekordfart i Sverige.

Men kanske kommer nu en motreaktion. 10-talet visade att det fanns stora brister i privatiseringen - brist på läkemedel, undanträngning av offentliga patienter, betygsinflation, utarmande av landsbygden - bara för att nämna några. Under 20-talet kanske det gemensamma stärks igen. Det går redan att se tecken i den riktningen när privatiseringens följder blivit uppenbara.
Vi får hoppas att det blir så. Fortsätter utvecklingen i 10-talets riktning där gruppers identitet och representation överordnas det som överskrider och förenar kan det gå riktigt illa. 
 

Varför skulle då 20-talet bli annorlunda? Jo, för att när pendeln svängt väl långt åt ett håll och allmänheten undrar vad det är för vansinne som pågår så brukar det ske en motreaktion. Det går redan går att uppfatta sådana signaler.
Jag tänker närmast på Dagens Nyheters intervjuserie med sex ”partistrateger” över jul- och nyårshelgerna. Vid en närläsning kan man hitta gemensamma drag som pekar bort från individualism och mot mer gemensamt ansvarstagande igen.
Aida Hadzialic (S) och Alice Teodorescu Måwe är överens om att S och M borde göra upp om såväl migrations- som klimatpolitiken. Aida Hadzialic talar om en starkare statlig styrning av skolan, rent av förstatligande. Alice Teodorescu Måwe om att privatisering inte har något egenvärde och om betydande problem om friskolor ägnar sig åt glädjebetyg och att spara på det som behövs för bra undervisning för att gå med vinst.


Martin Ådahl (C) talar om ett ”samhälle som tar socialt ansvar och tar hand om samhällets centrala funktioner”. Han betonar särskilt landsbygden och borde kunna komma överens med Aida Hadzialic när hon sammanfattar sitt budskap i ”stark välfärd, konkurrenskraft och gemenskap”. 
Hon låter i sin tur nästan som Johan Ingerö (KD) när hon talar om folkförankrad politik och nationell sammanhållning. Han återkommer till ”verklighetens folk” och ser ”en socialdemokrati som blivit mer kulturradikal och lite grann glömt folk på marken.” 
I den analysen ligger båda ganska nära Mattias Karlsson (SD) och med tanke på Sverigedemokraternas framväxt under 10-talet är det uppenbart att det är många som inte känt sig hemma hos de andra partierna. 
Kanhända att 20-talet blir annorlunda. Vi får se. 
 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa