Widar Efter moderatledaren Ulf Kristerssons misslyckande att få med sig de forna alliansvännerna i Centerpartiet och Liberalerna får nu Stefan Löfven chansen att sondera terrängen för att bilda en ny regering. Det ska bli mycket intressant att se om Löfven har något ess i rockärmen.

De borgerliga partiernas stora svaghet – med alliansens tillskapande och dess första mandatperiod mellan 2004 och 2010 som undantag – är oförmågan att hålla fokus på maktfrågan. Trots en majoritet på 60 röster i riksdagen så valde de borgerliga hellre att bråka inbördes än att korsa fingrarna i några symbolfrågor och se till att ”ta tag i Sverige” som Moderaterna talade om i sin valkampanj.

Socialdemokraterna har en parlamentarisk uppförsbacke; den saken är klar. Men man bör komma ihåg att det inte såg så mycket bättre ut efter valet 2014. Ändock lyckades Socialdemokraterna få till en regering som tillsammans med Miljöpartiet hade under 40 procents stöd i kammaren.

Annie Lööfs och Jan Björklunds symbolpolitiska låsningar visavi Sverigedemokraterna kan mycket väl ge Socialdemokraterna chansen att ta hand om rodret igen. Facit för åren 2014–2018 är inte så illa. I flera stora och viktiga frågor har överenskommelser med de borgerliga partierna fört saker och ting framåt. S är bäst när det gäller skulle man kunna säga. Medan borgerligheten förefaller att återfalla i traditionellt självskadebeteende när det kommer till makt och regerande.

Löfven har dock att förhålla sig till samma regler som Kristersson. Får han inte ihop en majoritet – vilket Gud förbjude att han får eftersom en sådan majoritet skulle bli värsta Kalle Anka-gänget med beröringsångesten visavi SD som enda gemensam nämnare – så handlar det om att inte få en majoritet emot sig. Vilket betyder att minst ett av partierna SD eller M behöver släppa fram S.

Uttalanden av SD: s partiledare Jimmie Åkesson till Ekot (14/10) antyder att han kan tänka sig att tolerera en regering som bygger på det ”vänsterliberala blocket” med S, C och L. Åkessons argument för att göra så är att det ”konservativa blocket” med SD, M och KD då skulle kunna börja få lite mer kontur och substans.

Här finns alltså ett egenintresse hos SD som inte ska underskattas. Om nu de finkänsliga i C och L kan finna sig i att regera med S och tolereras av SD?