Linköpings lek med rälsen

4 februari 2016 06:00

Linköping drog ingen vinstlott i det första riktiga mötet med statens järnvägsförhandlare. Staten vill dra den nya höghastighetsbanan utanför Linköping med en så kallad bibana in till den centrala stationen. Saker och ting kan komma att ändras under de förhandlingar som kommer igång. Så är det naturligtvis. Men det finns också skäl att likt slaven på vagnen luta sig fram och viska en påminnelse om allas vår dödlighet i de ledande kommunpolitikernas öron. Kristina Edlund (S) och Paul Lindvall (M) intar en tuff attityd mot statens järnvägsförhandlare. De tycks hålla det för självklart att Sveriges skattebetalare ska hosta upp 15-20 miljarder kronor för att "gräva ner en hel bangård i en tunnel", som Trafikverkets Ostlänkenchef Ali Sadeghi säger till affarsliv.com. Det här med en "hel bangård" förklarar Sadeghi med att "eftersom man måste separera stambanan, Ostlänken och godsspåren handlar det om att lägga tio parallella spår under mark."

Läs gärna: Så blev Linköping störst.

Linköpings kommunalråd bör besinna sig och inse att Linköping inte är skapelsens centrum. En mer ödmjuk och självinsiktsfull attityd bör nog övervägas. En snabb återblick på Linköpings moderna historia bjuder på såväl lärdomar om statliga relationer som på antydningar om hur det kan gå om det inte går bra.

Läs gärna: Kampen om tunneln.

12 augusti 1989 övertog Linköping rollen som Östergötlands största stad från Norrköping. Dåvarande kommunalrådet Göthe Anderson (S) blev så glad över att ha vuxit ikapp och förbi Norrköping att han tog ett glädjeskutt utanför stadshuset och framför Correns fotograf.

Bilden på det skuttande kommunalrådet pryder omslagets baksida på boken "Linköping - från industrikris till högteknologi" som Göthe Anderson presenterade i juni 2014. Det är en lärorik bok.

Läs gärna: Tunnlar kostar 15 miljarder.

En räcka industrikriser under 1960-talet orsakade stora problem i den då tämligen småväxta residensstaden. Göthe Anderson och hans kollegor agerade framsynt och klokt gentemot staten. Ett slags kohandel utspann sig där staten gjorde flera stora miljardsatsningar i Linköping - universitetet, beställningar av JAS flygplan och Hälsouniversitetet - samtidigt som en rad militära övningsförband i staden avvecklades.

Det jag vill säga är att staten mycket väl kan låta höghastighetsbanan gå Linköping förbi. Och att när något av dagens kommunalråd når den memoarskrivande åldern så kan en lämplig titel möjligen vara "Linköping - högmod gick före fall".

Ledare

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!