Det skojiga får vi ordna själva

Roa oss får vi göra på andra sätt än via politiken. Vilket är något att vara glad över.

14 augusti 2013 12:34

Politik är sällan god underhållning. Oftast är den publika politiken – handen på hjärtat – rätt småtrist och förutsägbar. Åsiktsklyftorna mellan de dominerande politiska partierna med regeringserfarenhet är inte överdrivet djupa.

 

Från tid till annan suckas det, även i mitt inre, över den låga konfliktnivån i svensk politik. Men suckarna till trots; 99 dagar av 100 finns det anledning att vara tacksam över de politiska tingens ordning.

 

Den lågmälda tonen i politiken är nämligen en avspegling av medborgarnas inställning till politik. Den stora majoriteten av medborgarna har mycket begränsat intresse för stora omvälvningar och radikala förändringar.

 

När medborgarna ikläder sig uppdraget som väljare så skyr de allra flesta därför de enkla och tvärsäkra lösningarna på politikens ytterflanker.

 

Den låga närvaron av heta konflikter i politiken speglar således ett samhälle som inte plågas alltför mycket av disharmonier, skriande orättvisor eller av hårresande skillnader i människornas livsvillkor.

 

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Det svenska samhället har många strukturella problem. Många svenskar har det tufft och problematiskt.

 

Det finns, som jag ser det, flera goda anledningar att trycka på för till exempel en ny arbetsmarknadspolitik, en modern energipolitik, en effektivare invandringspolitik och en mer konsekvent utbildningspolitik.

 

Det politiska maskineriet mal på i dessa och andra frågor. Det finns sällan, förmodligen nästan aldrig några snabba klipp till reformer att kasta in. Stora förändringar föregås som regel alltid av åratal av givande, tagande, utredande och av gradvisa närmanden åt konsensushållet.

 

Så var fallet till exempel med den stora pensionsreformen på 1990-talet. Saken hade diskuterats och utretts och parlamenterats i mer än ett decennium innan ett tillräckligt stort antal partier var beredda att komma till skott.

1990-talets kris i den offentliga ekonomin var säkerligen en utlösande faktor för att den blocköverskridande överenskommelsen skulle komma till stånd.

 

Vågspelet att kasta in Sverige i en folkomröstning om medlemskap i EU hade samma kris som moder. Men frågan var på intet sätt ny i den svenska politiken.

 

Vad som krävs för att de politiska partierna ska komma närmare breda uppgörelser som innebär att Sverige kommer närmare att inte bara vara ett invandringsland utan också faktiskt bli ett invandringsland; det återstår att se.

 

Sak samma med den projektplottriga arbetsmarknadspolitiken. För att inte tala om utbildningspolitiken där trendängsligheten ännu skickar politikerna hit och dit i den mediala vinden.

 

När det gäller energipolitiken känner jag mig dock säker på att en ny regering – utan starka bindningar till 1980-talets kärnkraftsdebatt – är vad som krävs för att få till hållfasta lösningar.

 

Den småtråkigt tröga politiken har som sagt inget större underhållningsvärde. Men politiken levererar för det mesta nyttigheter och förbättringar för medborgarna. Roa oss får vi göra på andra sätt än via politiken. Vilket är något att vara glad över.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!