Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talade till "Sverigevännerna" i Almedalen i går kväll. Han valde det retoriska greppet att betrakta hela publiken som partivänner. Han resonerade om hur "vi" ska bli mer relevanta för kvinnliga väljare i allmänhet och för offentliganställda kvinnor i synnerhet.
Jag var där.
Det obehagliga med Åkessons tal var att han naket ställde invandringens påfrestningar och kostnader mot svenska pensionärer som inte har råd att gå till tandläkaren, mot kvinnor i äldreomsorgen som arbetar delade turer, mot dåliga arbetsmiljöer för svenska arbetare, mot "multinationella" välfärdsföretag som tar pengar ur landet och till och med mot neddragningar på Arbetsmiljöverket.
Tidigare på eftermiddagen i går lyssnade jag när Jimmie Åkesson frågades ut av Expressens energiske reporter Niklas Svensson. Bilden av Åkesson som en skicklig och slagfärdig politiker förstärktes under den dryga halvtimma som intervjun pågick.
Det är inte mycket som biter på SD:s partiledare. Han är ärrad i intern och extern strid som ingen annan av dagens partiledare. Niklas Svensson är giftig och påläst. I jämförelse med bataljer med ”slagsmålsvänstern”, med en mer än en decennielång vana att möta förakt, utfrysning och glåpord och jämfört med det hårda inre maktspel som fört honom till makten så är emellertid en halvtimmes grillning av Niklas Svensson en stillsam vandring i parken för Jimmie Åkesson.
Sakpolitiskt har Sverigedemokraternas första mandatperiod som riksdagsparti inte varit särskilt framgångsrik. I kärnfrågan om invandringen har utvecklingen gått åt fel håll, sett med SD-ögon. Regeringens förhandlingsuppgörelse med Miljöpartiet innebär ytterligare liberaliseringar av invandringspolitiken.
Just i går när Jimmie Åkesson talade i Almedalen började till exempel nya lagar att gälla som ger invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd rätt till sjukvård. På lite längre sikt kan dock statsminister Fredrik Reinfeldts iver att markera avstånd till SD komma att straffa sig. Överenskommelsen med Miljöpartiet är nämligen mycket märklig och svårargumenterad.
Grunden för den reglerade invandringspolitiken svajar när den som får avslag på sin ansökan att stanna i Sverige likafullt kan stanna och dessutom ta del av offentliga tjänster inom vård- och omsorgsområdet. Ur ett förvaltningspolitiskt perspektiv skapas dessutom en närmast Kafkaliknande ordning.
En del av det offentliga – polisen – har till uppgift att leta upp och avvisa människor som olovligen uppehåller sig i landet. Medan andra delar av det offentliga – skolor och sjukvård – har uppdraget att inte anmäla för polisen när illegala invandrare tar del av deras tjänster.
Internt har Reinfeldt fått använda både skohorn och piska för att få acceptans för reformen. Vilket är begripligt. Reformen är en straffspark för SD.
Under sitt tal i går kväll dunkade Åkesson in straffsparken i krysset gång på gång.
Reinfeldt och Löfven har fått något rejält att bita i.
Jag hoppas att de tar ett stort bett.