Marigt möte väntar i Maramö

Strateger och tänkare skulle nog hellre se ett arbetsmöte med övernattning tillsammans med Miljöpartiets språkrör än en upprepning av hembesöket hos Centerpartiets ledare.

25 februari 2013 06:00

Nog är politiken underlig ibland. Det blir en svensk världshändelse när ledare för partier som har regerat Sverige sedan 2006 och som rimligen pratar med varandra i vart fall någon gång i veckan åker till Maramö i Småland för att umgås ett dygn.

 

Utåt har deltagarna på Smålandsmötet som inleds i dag inte visat någon överdriven entusiasm inför resan till Maramö. Det tog väldigt lång tid innan partiledarna för M, FP och KD valde att acceptera den inbjudan som C-ledaren Annie Lööf slungade ut i sitt första tal i Almedalen förra sommaren.

 

Annie Lööfs inbjudan var kaxig och braskande då det begav sig i somras. Alliansen var trött och håglös och behövde enligt centerledaren en nytändning. Sedan Almedalen har som bekant mycket vatten runnit under broarna även för Annie Lööf. Den, får man nog säga enorma uppståndelse som Centerns nya idéprogram vållat, har nog fått hennes längtan efter spetsiga och vassa formuleringar att falna betänkligt.

 

Det utstrålar kort sagt inget ivrigt bäverskap om de fyra partiledare som idag bänkar sig runt köksbordet i Annie Lööfs föräldrahem. Vilket i och för sig inte förvånar.

 

Det har snart gått 9 år sedan Alliansen bildades. 30 augusti 2004 åkte partiledarna hem till dåvarande C-ledaren Maud Olofsson i Högfors. Samma dag publicerade de en artikel på DN Debatt: "I dag möts vi för att fördjupa samarbetet mellan våra partier. Vi gör det efter att under en längre tid ha märkt en ökad trötthet i synen på den socialdemokratiska regeringen. En befolkning som gör sig redo att byta regering börjar söka efter alternativet. Vi vill vinna deras förtroende."

 

Alliansen har varit ett lyckokast för politikens borgerliga sfärer. Decennier av borgerlig splittring och kannibalism ersattes av samarbete, politikjämkning och kamp mot en gemensam fiende. Nu var det slut med "sossefieringen av Sverige", sa Maud Olofsson och satte ribban för alliansprojektets mål och syfte.

 

Det är som bekant svårt att sätta ner foten på samma ställe i en strömmande flod. 9 år har satt sina spår. Iakttagelser om "en ökad trötthet" i och på alliansregeringen har under lång tid närmast dagligen rapporterats på ledarsidor från höger och till vänster. Alliansen utmanas förvisso inte likt S-regeringen 2004 av ett solklart regeringsalternativ. Det är främst kräftgången hos Centerpartiet och Kristdemokraterna som hotar.

 

Inom M och FP finns tvivel om att allianskonceptet håller för en valseger 2014. Strateger och tänkare skulle nog hellre se ett arbetsmöte med övernattning tillsammans med Miljöpartiets språkrör än en upprepning av hembesöket hos Centerpartiets ledare. Men det låter sig knappast inte göras. Alliansens forna styrka - en formel för maktskifte - har förvandlats till en nutida svaghet; en formel för status quo.

 

Något nytt måste sannolikt till. Något som kan vitalisera alliansen i sin nuvarande form. Utan att för den sakens skull försvåra för regeringsförhandlingar med Miljöpartiet efter valet. Och utan att ge Sverigedemokraterna ökad vind i seglen.

Jag tror det blir marigt i Maramö.

 

 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!