Arbetslösheten - eller "jobben" som det heter på politiska nu för tiden - kommer förmodligen att vara en av huvudfrågorna när vi går till val nästa gång. Det är högst rimligt om det blir så. Arbetslöshet är ett tungt samhällsproblem såväl för de enskilda människor som drabbas som för välfärdssamhället som sådant. Den som arbetar bidrar nämligen inte bara till sin egen försörjning. Den som lönearbetar drar också in ansenliga skatter och arbetsgivaravgifter till fromma för välfärdens finansiering.
Vilka är då de arbetslösa; och vad vill de politiska partierna göra för att få fler i arbete?
Som vi vet finns det flera olika sätt att räkna på arbetslösheten för att bevisa om utvecklingen går åt rätt eller fel håll. Jag ska inte här ägna mig åt sådana politiska hårklyverier. Jag utgår från den bild som Arbetsförmedlingens statistik ger. I snitt var 206 000 människor öppet arbetslösa under 2011. Av dessa hade drygt 60 000 varit arbetslösa i mer än 6 månader. 22 000 av alla öppet arbetslösa hade någon form av kända funktionshinder. 82 000 var födda utanför Sverige. 37 000 av de öppet arbetslösa var ungdomar mellan 18-24 år. 5 000 av dem hade varit arbetslösa mer än 100 dagar. Lite knappt 2 000 hade funktionshinder och 8 000 var födda utanför Sverige. Till dessa 206 000 öppet arbetslösa ska adderas 170 000 människor som är i olika "program med aktivitetsstöd". Det är ett anmärkningsvärt högt antal. Faktum är att det år 2011 var ungefär lika många i sådana program som vad det var 1996 då den öppna arbetslösheten var mer än dubbelt så hög som 2011.
Kärnfrågan som de politiska partierna ska svara på är varför de arbetslösa inte arbetar? Är det arbetsmarknaden det är fel på; eller är det de arbetslösa som det är fel på? Svaren på dessa frågor bör synas i partiernas förslag till åtgärder.
Det dominerande regeringspartiet Moderaterna är tydligast i sitt svar: Det är fel på arbetsmarknaden. Förra fredagen lyssnade jag på statsminister Fredrik Reinfeldt när han talade till sina partivänner i Örebro. "Alla människor behövs. Därför behövs alla jobb", sa Reinfeldt. M satsar på morötter i form av jobbskatteavdrag som gör det mer lockande att ta jobb med halvrisiga löner. RUT-avdraget och de halverade arbetsgivaravgifterna för ungdomar och i restaurangbranschen ska göra det billigare att anställa okvalificerad arbetskraft. C och FP anser mer specifikt och endimensionellt att det är fel på arbetsmarknadens ingångslöner. De är för höga och bör sänkas. Socialdemokraternas svar är att det är fel på de arbetslösa. De har fel utbildning och kompetens för att kunna ta blivande och kommande jobb högre upp i näringskedjan. Därför vill S satsa hårt på utbildning av de arbetslösa.
Givet hur arbetslösheten ser ut - en bulk av utrikes födda, funktionshindrade och långtidsarbetslösa - vilken sida har rätt? Svaret är givetvis att båda sidorna har rätt i viss utsträckning. Den som får mest rätt av väljarna 2014 kommer sannolikt att vinna valet.